Många nöp sig i armen förra året när Finlands nya högerregering aviserade försök med basinkomst i sin regeringsförklaring. Men under ytan hade idén sjudit länge. Flera partier hade basinkomst i sina program, och en majoritet av befolkningen gav sitt gillande i opinionsundersökningar. Regeringsbildande Centerpartiet drev sedan tidigare den försiktigt positiva linjen att frågan bör utredas, bland annat genom experiment, och tankesmedjorna Tänk och Sitra hade redan skissat på försöksupplägg. Dessa två ingår nu tillsammans med ett antal ekonomiska institut i en forskargrupp som, på uppdrag av regeringen och under ledning av Försäkringskassan, har fått konkretisera och jämka sina synpunkter och koka ner dessa till en preliminär plan för hur experimentet ska genomföras, vilken presenterades i mars. Men diskussionerna har förstås varit många och är ännu långt ifrån avslutade.

Negativ skatt eller livsbidrag

En fråga har varit ifall basinkomsten ska distribueras i form av en negativ inkomstskatt eller som ett direktutbetalt ”livsbidrag” som är lika för alla oavsett annan inkomst. Fördelen med negativ inkomstskatt är att det möjliggör en mer generös basinkomst för varje givet skattetryck. Systemet kan liknas med att först höja grundavdraget mycket kraftigt, och sen betala det grundavdrag som inte kommer till nytta som skatteavdrag, det vill säga en ”skatteåterbäring åt alla”. Nackdelen med negativ inkomstskatt är att det kräver inkomstrapportering och skatteuträkning i realtid, eftersom pengarna ju måste ut den 25:e varje månad till den som har för lite lön i kuvertet.

Ett nationellt inkomstregister som förmodligen skulle kunna hantera just detta (bland mycket annat) är faktiskt redan under uppbyggnad, men är inte klart förrän tidigast 2019. Och metoden att låta deltagare själva rapportera sin inkomst varje månad har förkastats då det misstänks ha bidragit till felrapportering i de nordamerikanska försöken med negativ inkomstskatt på 1970-talet, vilket gjort resultaten därifrån mindre tillförlitliga.

Nackdelen med att inte gå omvägen via skattesystemet, och i stället betala ut ett och samma bidrag till varje person, är att det blir dyrare (eller åtminstone framstår som dyrare). För experimentets del skulle det innebära ett färre antal deltagare att laborera med, såvida inte skatteintäkter från arbetande deltagare kan gå tillbaka till experimentet. Tills vidare har forskargruppen landat i att pröva en ”partiell basinkomst” – ett livsbidrag på mellan 550 och 750 euro/månad.

Livsbidraget ersätter inte andra bidrag helt, utan räknas bara av; om du redan har a-kassa på 1 000 euro i månaden så förändras alltså inte din situation jämfört med tidigare, så länge du inte arbetar. Men skulle du börja arbeta så att a-kassan försvinner får du fortfarande behålla livsbidraget på 550–750 euro i månaden. Förhoppningen är att detta ska leda till att fler som i dag står utanför arbetsmarknaden ska vara intresserade av att delta, även om de inte kan gå direkt från arbetslöshet till ett heltidsjobb. (Det kan jämföras med ”jobbstimulansen” i det svenska försörjningsstödet, men utan den betungande administrationen.)

Liten budget

En annan diskussion har varit ifall experimentet ska koncentreras till en viss region/kommun. Fördelen vore att det skulle gå att mäta effekter på system- och inte bara individnivå. Ett exempel är effekten på lönerna, vilket är något av ett vitt fält inom basinkomstforskningen och en viktig pusselbit i utredningsarbetet. En nackdel med lokalt begränsade försök är dock att många andra resultat inte blir giltiga för Finland i stort, eftersom varje kommun har sina egna unika förutsättningar. För att få så robusta resultat som möjligt bör deltagarna i stället väljas så att dom representerar ett tvärsnitt av Finlands arbetsföra befolkning, även geografiskt sett. Utredningen har här landat i en kompromiss – att en mindre del av försökspersonerna ska komma från ett fåtal orter, medan majoriteten väljs ut nationellt.

Ett sista frågetecken är antalet nollor i försöksbudgeten. Regeringen har än så länge lovat 20 miljoner euro, vilket skulle räcka till ungefär 1 500 försökspersoner i två år. Det är för lite enligt forskargruppen, som begär medel för 10 000 försökspersoner, vilket inte måste bli så alarmerande dyrt om besparingarna hos försäkringskassan och socialtjänsterna kan ”återvinnas” in i experimentbudgeten under försökets gång. Annars måste försöket bantas till endast en urvalsgrupp, eller ett mycket lågt livsbidrag.

Det senare vore intressant i sig – eftersom basinkomst är en stor reform som kan behöva fasas in så är det bra att veta om även små belopp ger effekt på arbetsutbud, hälsa och andra faktorer, i vilket fall vägen till målet vore mer guldkantad och lättare att beträda. Men det vore synd att inte kunna testa själva målet, det vill säga ett högre belopp som faktiskt går att leva på. Och det vore ur samhällsvetenskaplig synpunkt ett slöseri på en unik möjlighet att tvingas välja mellan lokala och rikstäckande försök, vilket vore konsekvensen av en snål budget; blir det för många olika gruppindelningar med för få deltagare i varje så minskar den statistiska tillförlitligheten i resultaten, vilket är ytterligare en lärdom från de nordamerikanska experimenten.

Inget starkt motstånd

Kan det resonemanget beveka konservativa Samlingspartiet och högerpopulistiska Sannfinländarna, som endast gick med på basinkomstförsök på grund av regeringssamarbetet med Centerpartiet? Helt omöjligt är det inte; under processens gång har Samlingspartiet svängt i frågan och säger sig nu vara positiva till en negativ inkomstskatt, medan Sannfinländarna gjort försiktiga uttalanden om att nuvarande bidragslapptäcke måste förenklas och uppmuntra människor till att göra sina egna val.

Någon samlad opposition finns inte. Endast Socialdemokraterna är kategoriskt emot, i enlighet med SAK (”finländska LO”) som befarar att basinkomsten leder till ökade klasskillnader när gränsen mellan bidragstagare och löntagare suddas ut. Vänsterförbundet driver basinkomst sedan 1990-talet, och det har varit en profilfråga för den nyvalda partiordföranden Li Andersson, som kritiserat facket för att inte ta höjd för jobbpolariseringen – det vill säga att nya jobb främst tillkommer högst upp eller längst ner i löneskalan och att en generell inkomstsubvention vid sidan om lönen därför krävs för att upprätthålla ett någorlunda jämlikt samhälle. Liberala Svenska Folkpartiet kritiserar både fackets försvar av gamla strukturer och fattigdomsfällorna i det existerande bidragssystemet, men går inte så långt som att stödja basinkomst, av rädsla för att människor passiviseras om dom får pengar för att leva. De Gröna har länge haft basinkomst i programmet och hejar på från läktarplats.

Blandade känslor

Hos kommunerna är känslorna blandade. Dom skulle slippa försörjningsbördan för dom fattigaste, liksom den tillhörande administrationen. Samtidigt finns en oro för att kommunskatten minskar om en obeskattad basinkomst införs på bekostnad av beskattade inkomster från socialförsäkringar och arbete. Kommunförbundet (motsvarande SKL) har också önskat en genomlysning av hur olika reformer samverkar; parallellt med basinkomstplanerna har regeringen paradoxalt nog skärpt arbetslinjen och pressat kommunerna att pressa sina arbetslösa. Och det starkaste verktyg kommunen då har är att hota med indraget socialbidrag, vilket ju blir svårt om detta ersatts av en ovillkorlig statlig basinkomst. Regeringens morötter och piskor riskerar alltså att trassla in sig i varandra.

Näringslivet är också delat i frågan. Den stora arbetsgivarorganisationen Finlands Näringsliv kallar basinkomst för en ”utopi”, medan Yrittäjät som organiserar 115 000 små- och egenföretag är mycket entusiastiska. Egenföretagare är också, tillsammans med studenter och arbetslösa, den mest positiva gruppen i opinionsundersökningarna. Utvecklingen framöver blir spännande att följa. Har du plats för två papperstidningar på köksbordet så kanske den andra bör vara Hufvudstadsbladet.