Sävja, Grännby, Tallnäs, Ekön, Charlottenborg, Väter, Araby, Flemingsberg, Skäggetorp, Öxnehaga, Kungsmarken, Kronoparken, Tjärna ängar. Vissa orter är kända för allmänheten. Andra är inte det. Det är de ”dubbelt dolda”- miljonprogrammen som finns i de gamla bruksamhällena eller i före detta industristäder. Media är sällan på plats. Medelklassen som dricker kaffelatte i centrum åker inte till Öxnehaga från Jönköpings centrum och köper billiga grönsaker fast det går bussar dit. En kan gå från Timrå centrum till det socioekonomiskt utsatta området Tallnäs. Det är betydligt närmare än vad det är från Järntorget i Göteborg till Bergsjön. Likheterna är att en har mentalt rört sig mellan två olika världsdelar när det kommer till samhällsservice.
Det räcker med att känna igen några av orterna till namnet så förstår en som läsare vad det handlar om. De flesta har hört om bilbränder och stenkastning och orten associeras till problem. Men om det inte kastas sten eller bränns ner bilar och om andelen elever som inte uppnår målen i ett eller flera ämnen i grundskolan är 30 % och om arbetslösheten ligger på 13,8 % i ålderskategorin 20-24 år som till exempel under 2013 i Tjärna ängar i Borlänge så är orten ändå inte bekant för flera av oss som bor i Sveriges storstäder. Människor bor här. Trångt är det. Finns det inte plats i lägenheten kanske familjen har ett källarutrymme där släkten bor.
Förorten, miljonprogramsområden eller utsatta stadsdelar diskuteras och debatteras ständigt men ytterst sällan med de som bor i områdena. Och när det görs så är det i form av ”åtgärdspaket”. Människor i utsatta bostadsområden behöver inte ”åtgärdas” utan behöver stöd i att känna ”känsla av sammanhang och meningsfullhet” så att ens liv upplevs som värdigt och som i sin tur ger kraft och energi till att ställa krav på sina kommunala politiker.
Så länge olika vänster eller högerdebattörer väljer sida för att proklamera ut sin åsikt om orterna som inte gynnar de boende utan som stigmatiserar ytterligare så gör det inte platsen rättvisa utan okunskapen fortsätter att florera. Kunskap kan den nyfikne få genom att läsa sig till fakta men framförallt genom möten och det borde vara sanktionerat någonstans ifrån att media måste visa på nyanser och bakgrundsfakta när man återberättar.
Engagemang skapas när orättvisor är inpå huden. Så var det när fackföreningsrörelsen hade sin glansperiod och så är det för människor som inte har jobb i miljonprogrammen i dag. Det är i de utsatta områdena det skapas kunskap om hur det är att leva i en ekonomiskt globaliserad värld som drabbar en lokalbefolkning. Det gjordes då av fattiga bönder och arbetare i glesbygden och i dag av unga, frustrerade och ambitiösa vars föräldrar en gång i tiden flytt hit och som nu har fått nog.
Det finns exempel i hela vårt rike på aktörer som gör något och som vågar bryta de konventionella idéerna om hur förändring skapas. Det har man tagit fasta på i Vaxnås och på Orrholmen i Karlstad. Där arbetar bostadsföretagen ihop med Riksteatern för att ”utveckla bostadsområdet till en scen” och med hjälp av de boende bygga på invånarnas egna berättelser. I Flemingsberg går olika religiösa samfund samman för ett gemensamt hus där folk samlas oavsett vilken gud en tror på. I de flesta områden ordnas det med festivaler och finns det ingen naturlig mötesplats så kan en slå ihop två lägenheter som man gjort i Tjärna ängar i Borlänge. Flera borde besöka orterna och samarbeta i olika former för att de boende inte ska bli ensamma i sina ansatser och därmed slippa läsa om sig själva och orten de bor på som kanske aldrig omnämns och om det görs så i märkliga ordalag – utan att vara kända för allmänheten.
