Samtidigt som samhället dras isär och allt fler hamnar utanför finns det inom EU och Sverige en växande misstro mot den styrande eliten. Eliten anses bara se till sitt eget bästa, de ljuger och undanhåller fakta, skiter i vad folk tycker och manipulerar. I detta sönderfall och misstro fiskar de bruna krafterna allt mer framgångsrikt.

Vill en stå emot den framväxande rasismen och fascismen så bör en därför på alla sätt både motverka klyftorna och undvika att bidra till misstron. Tyvärr har alltför stor del av etablissemanget efter Brexit-omröstningen gjort precis raka motsatsen, etablissemanget kan helt enkelt inte acceptera att britterna röstade ”fel”.

I media framställs omröstningen som en katastrof och det påstås att väljarna nu har ändrat sig. I DN var rubrikerna dagarna efter:

”Tragedi”

”66 000 jobb hotade i Sverige”

”Ekonomiskt kaos på måndag”

Flera tidningar och public service lyfter upp en namninsamling för ny folkomröstning, som vem som helst kan skriva under hur många gånger som helst, som bevis på att britternas beslut var ett misstag. Personer som har ändrat sig letas upp och intervjuas, liksom personer som är chockade och bestörta över resultatet. Personer som är nöjda får vi inte hör så mycket av och i den mån någon är med är det förstås någon som förklarar sin röst med något främlingsfientligt. Och framförallt får vi inte se den opinionsundersökning som visade att 48% av britterna var glada över resultatet och 43% var ledsna.

Bilden som sprids i Sverige är att britterna är lurade äldre rasister. Det där med åldern är intressant. Upprört rapporteras det att om det inte vore för de äldre (de över 45) så skulle det faktiskt blivit ett nej. Precis som om de äldres röster vore mindre värda. De nationalistiska skottarna, som röstade ”rätt” står däremot högt i kurs. Där finns det inget problem med de nationalistiska idéerna.

Gång på gång får vi veta att huvudskälet till att britterna röstade ja till Brexit var att de ville stoppa invandringen. Detta trots att UK inte ens är med i Schengen. Och trots att opinionsundersökningarna visar att det vanligaste skälet till att folk röstade ja till Brexit var demokratin. De ville att besluten ska tas i Storbritannien och inte Bryssel. Och det trots en kampanj där båda sidorna, inte minst Brexit-sidan, spelade på invandrarfientlighet.

När budskapet om ånger, elände, rasism och rasande börser skriks ut som högst görs det lämpligt nog en opinionsundersökning i Sverige för att visa att vi vill inte följa britterna. Vi är minsann inte lika galna.

Idén att låta folk bestämma genom folkomröstningar ifrågasätts också flitigt. Det sägs att 90% av befolkningen inte förstår vad de röstat om. Andra har kritiserat Camerons ledarskap. DN:s chefredaktör kallar honom en ”nolla” och Aftonbladets politiska chefredaktör kallar honom ”sopa”. En folkomröstning ska tydligen bara utlysas om de som har makten är säkra på att vinna. Folkomröstningar är inte till för att folkviljan ska få bestämma, utan för att legitimera det som makten önskar.

En politiskt tillsatt UD-tjänsteman som jobbar nära biståndsministern undrar om en kan anse att ett beslut är demokratiskt förankrat om det fattas i en folkomröstning. Krävs det inte att det tas av de valda parlamentarikerna? ”Kan ett beslut anses vara demokratiskt förankrat om de som röstat inte har fått tillräcklig eller till och med felaktig information?” undrar han retoriskt. Sedan föreslår han att en ska kunna reklamera sin röst och att det ska krävas dubbla folkomröstningar för att ta beslut. För britterna har ju ångrat sig, skriver han.

Det där med dubbla folkomröstningar är en av EUs paradgrenar. Både danskar och irländare har fått rösta om när folket röstat fel. Irländarna har till och med fått rösta om två gånger, tills de röstat rätt. Än värre var det för fransmännen och holländarna. När de röstade nej till EU:s nya konstitution för drygt tio år sedan drevs den igenom ändå. Efter en smärre modifikation och utan att folket fick rösta igen. Parlamentet beslutade i stället, säkrast så.

Biståndsministerns nära medarbetare nöjer sig inte med att föreslå dubbla omröstningar för att hindra felaktiga beslut. Nej han går vidare och frågar om parlamentet verkligen bör godkänna ett resultat när bara drygt ⅔-delar har röstat. Då bör det nämnas att en får gå tillbaks 24 år i UKs historia för att hitta ett högre valdeltagande än de 72% som röstade nu. Inget UK-parlament sedan 1997 har alltså haft större legitimitet än Brexit-omröstningen. Enda ”problemet” denna gång var att folket bestämde och de bestämde fel. Det där förhatliga folket som inte förstår att politiker och byråkrater bara vill deras bästa.

En riksdagsledamot och partikollega till UD-tjänstemannen slår också fast att britterna inte kommer att lämna EU. Antingen kommer omröstningen göras om så att britterna röstar rätt eller så kommer parlamentet köra över omröstningen berättar han på facebook. Det vore enligt riksdagsledamoten helt i sin ordning, för britterna har ju ändat sig.

Men det stannar inte där från den politiska maktens håll. Britterna ska också straffas. Det får helt enkelt inte bli för bra att gå ur. Det gäller att göra det så jävligt att ingen vill hänga på. Precis som vi i Sverige jävlas med de som brukar knark, är arbetslösa eller sjuka för att inte fler inte ska ”välja” samma vägar, ska EU hålla ihop det ”frivilliga samarbetet” med piska och hot.

UD-tjänstemannens ifrågasättande av de lämpliga i att låta folket bestämma gillades av lång rad personer från politikereliten, den elit som han har i sin sociala mediebubbla. Den elit som tycker att folket och folkomröstningar är till besvär. Den elit som ibland inte klarar av att dölja sitt förakt för de som de säger sig företräda. Jimmy och co tackar och skrattar hela vägen till nästa valresultat.