Det brittiska gröna partiet stödde officiellt stannasidan ”Remain” i folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Men bland rötterna fanns det många som välkomnade valresultatet och som nu vill bereda väg för en ”grön Brexit”. Med mer fokus på klimat och mänskliga rättigheter än det mer nationalistiska och flyktingkritiska motiv som valrörelsen annars kantades av.

– EUs största svaghet, ur grön synvinkel, är att det är ett uppifrån-och-ner-dogmatiskt projekt mer ändlös industriellt fokus och tillväxt, skriver Jenny Jones, de grönas borgmästarkandidat i London 2012 och ett av partiets tunga lämnanamn, i en krönika i The Guardian.

Inför folkomröstningen fick hon ta mycket stryk för sin Brexit-hållning. Andra gröna britter uppmanade henne till och med att ansluta sig till Ukip (Storbritanniens antietablissemangsparti och mest EU-kritiska röst på högerkanten).

Jenny Jones förstår folks rädsla att utträdesprocessen kommer att kapas av högersidan – därför behövs organisering och gröna idéer, fastslår hon.

– Vi måste stå upp för både humlors och arbetares rättigheter, stå upp för allmän välfärd och motsäga oss destruktiva ”frihandelsavtal”, skriver Jones och syftar på TTIP-förhandlingarna mellan EU och USA.

Det gröna partiets avgående partiledare Natalie Bennett hävdade inför folkomröstningen tvärtom, och menade att det vore ”en klimatmässig katastrof” ifall Storbritannien lämnar EU. Investerare i ny och fossilfri energi kommer främst utifrån till ett historiskt sett kol- och oljedominerat Storbritannien, menar Bennett. Därför kan ”kaoset kring Brexit” mycket väl skrämma bort framtida energiinvesterare. Utan EU sätts således mindre press på regeringen i London.

– Regeringens klimatpolitik är ett haveri, sade Natalie Bennett under valmöten inför folkomröstningen. [Premiärminister David Camerons] regering är så nära att göra ingenting att de faktiskt borde ta steget fullt ut och göra just ingenting.

Jenny Jones ser å sin sida valutgången som en möjlighet att lösgöra Storbritannien från EU-direktiv och avtal som hon menar försvårar för en radikal miljöpolitik. Frågan kring gruvmetoden fracking (hydraulisk spräckning) har varit en återkommande kärnpunkt bland de gröna inför folkomröstningen – och huruvida en miljösäker gruvdrift bäst säkerställs innanför eller utanför EU.

I augusti avgår Natalie Bennett som partiledare för Storbritanniens gröna. Och i oktober avgår premiärminister David Cameron som satsade hela sin karriär och sitt eget konservativa partis trovärdighet på ett kort när han utlovade sina väljare en folkomröstning i EU-frågan inför Storbritanniens omförhandlingar med EU. Storbritanniens relation med EU stöttes i kanten och andra stater – särskilt i Östeuropa – såg med avund på de enskilda förhandlingar som Cameron fick till stånd enbart genom att dra fram folkomröstningskortet ur fickan.

På andra sidan den politiska korridoren har kritiken mot Labours partiledare Jeremy Corbyn vuxit sig starkare i takt med massavhopp från skuggregeringen efter valutgången. Att partiet är splittrat står klart sedan länge, men huruvida valnederlaget för Labour, som öppet propagerade för att stanna kvar i EU, kan leda till att den mer mitten-högerorienterade falangen (Tony Blairs Blairite-falang) återkommer till makten återstår att se.

I det politiska kaoset har Storbritanniens gröna en möjlighet att göra sig till en maktspelare, tror bedömare. Partiet har vuxit under Natalie Bennetts ledarskap, men i det rådande osäkra parlamentariska läget – där nyval inte går att utesluta – är det oklart vilka de gröna kan samarbeta med.

Financial Times sätter fingret på Labours stundande – och svåra – uppgift: att ena partiet.

”Endast 37 procent av Labours väljare röstade för att lämna EU, att jämföra med de konservativas 58. Labourledarna tror emellertid att [Corbyn] kan hålla sig kvar vid partiledarposten genom stöd från gräsrötterna”, summerar Financial Times reportrar Jim Pickard och George Parker.

Enligt Adam Ramsey, redaktör för Open Democracy, borde de gröna ta fast på just gräsrötterna och bilda en progressiv allians tillsammans med Jeremy Corbyns Labour. En inte helt okontroversiell idé med tanke på de grönas vilja att stå fria på vänster­­–höger-skalan.

Men nöden kräver samarbete, menar Ramsey:

”Det är uppenbart att den brittiska staten vacklar. Och går från ett valsystem olämpligt för en modern och pluralistisk demokrati till en eventuell uppbrytning av unionen via löjliga överhuset till miniimperium av skatteparadis. Den brittiska konstitutionen har aldrig tänkt långsiktigt, om syftet inte är att skydda en gammal aristokrati av 1800-talssnitt.”

Jenny Jones är inne på samma spår i en krönika i The Guardian, publicerad några dagar efter Storbritanniens historiska beslut att lämna EU. Oron inför vad som kommer att hända nu, menar hon, och särskilt på det miljöpolitiska området, är förståelig. Men ”en grön Brexit” kan endast växa ur långsiktigt samarbete:

– Jag hoppas att vi kan enas med fackförbunden, Corbyn-anhängarna och de olika sociala rörelserna och klimatinitiativen för en positiv vision av hur ett självständigt Storbritannien kan se ut. Ilska och sorg måste få ha sin gång, men sedan måste vi sluta samman för att skapa ett bättre samhälle som vi alla drömmer om.

* * *

Läs även Syres rapportering om ”Brexit”-retorikens höga pris och om de olika sidornas domedagsprofetior.