Vad är det som skiljer ett språk från en dialekt? Den frågan får Östen Dahl, professor emeritus i lingvistik, varje gång han föreläser utanför universitetet.
Östen Dahl berättar i Språktidningen att han brukar svara med ett citat: ”Ett språk är en dialekt med armé och flotta.” Citatet lär komma från en åhörare på en föreläsning som lingvisten Max Weinreich, specialist på jiddisch, höll i början på 1940-talet. Åhöraren sökte upp honom efteråt och föreslog just den definitionen: ”a shprakh iz a dialekt mit an armey un flot”.
Det funkar som förklaring till varför svenska är ett språk och danska ett annat. Men att åhöraren talade jiddisch är lite ironiskt. Jiddisch har ju ingen armé och ingen flotta och borde därmed inte vara ett språk – utan en tusenårig tysk dialekt med delvis hebreiskt ordförråd och en egen variant av det hebreiska alfabetet. Nja.
Publiken på Östen Dahls föreläsningar brukar inte heller nöja sig. Jamen, älvdalska då? frågar de. Eller samiska? Det finns helt enkelt inget vettigt svar. ”Vi vill gärna sortera upp världen i prydliga kategorier, men den kalejdoskopiska verkligheten gör motstånd mot detta, och språk är inga undantag” skriver Östen Dahl.
Särskilt hårt motstånd gör skånskan. Ibland har skåningar velat ge den status som ett eget språk, och en tid stod den på Unescos världsarvslista över hotade språk. Även om vi bestämmer oss för att det är en dialekt dyker det upp en ny fråga: är det en svensk eller en dansk dialekt?
När Karl X Gustav och hans soldater gick över Bält 1658 och Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillföll Sverige var skåningarna inte precis entusiastiska. Det var inbördeskrig ett par år efter freden i Roskilde och ganska hätsk stämning mellan svenskar och skåningar.
När krigen tog slut var förödelsen stor, tusentals gårdar var nerbrända och övergivna och skåningarna var fortfarande lika motsträviga. Så motsträviga att generalguvernören ville deportera dem till Baltikum. Men så dog han och det kom en ny generalguvernör som hade andra idéer.
Nu skulle skåningarna assimileras med hjälp av språket och kyrkan. Predikan, katekesen och psalmerna skulle vara på svenska, det fanns till och med spioner som kontrollerade att inga präster predikade på danska i smyg.
Barnen skulle också lära sig svenska, de fick svenska ABC-böcker och skulle förhöras av klockaren efter mässan. Men det kom allt färre skånska ungdomar till lektionerna, så generalguvernören tillsatte en kontrollant som skulle undersöka deras kunskaper. Ungdomar som inte hade läst på fick betala böter.
Om det är dessa fornstora dagar som har inspirerat en del av dagens politiker har de nog missat hur det gick. Det hade ingen effekt alls, skånskan lät ungefär likadan före som efter.
Mycket av det som skiljer skånska från danska i dag fanns där redan innan. På skånska sa man till exempel bada och hoppa, inte bade och hoppe, som på danska och i många svenska dialekter.
Att dagens skånska låter ganska svensk är en annan historia. Efter hundratals år med svenskspråkiga skolor, präster och medier är den ofta ganska utslätad, liksom andra dialekter. Men ändå inte mer än att det finns skånska ordböcker. En av Åke Ohlmarks, en av Kalle Lind och ett otal på nätet. Här kan man hitta fubbickar, bagasare och utombyare och lära sig att det som är skitsnack, de e bull.
