En studie från Stockholms universitet visar att inavelsgraden i de svenska hundraserna fördubblats sedan mitten av 1900-talet.

Forskare vid Stockholms universitet har analyserat Svenska Kennelklubbens stamboksdata för tolv svenska hundraser från mitten av 1900-talet och fram till nu för att undersöka hur snabbt inaveln ökat över tid och hur snabbt den genetiska variationen gått förlorad.

– I genomsnitt i de raser vi undersökt har inavelsgraden fördubblats från 1980 till 2012 och 70 procent av den genetiska variationen har förlorats, säger professor i populationsgenetik Linda Laikre, som lett studien vid Stockholms universitet.

Onödigt snabbt

Ökningen har skett trots att det inom de flesta av raserna finns tillräckligt många individer för att undvika så pass snabb inavel. Värst ser det ut för jämthund, drever och hamiltonstövare där inaveln ökat mycket snabbt trots att det finns ett stort antal individer i de raserna.

– Om man har många individer behöver inte, åtminstone inte teoretiskt, inaveln öka så här snabbt. Det här går onödigt snabbt om man ser till mängden individer som finns, säger Linda Laikre.

Forskarnas slutsats är att inaveln ökat eftersom fokus i avelsarbetet inte tycks ha legat på att behålla den genetiska variationen, trots att Jordbruksverket har klassat tio av de tolv undersökta hundraserna som viktiga att bevara.

Linda Laikre tror att exempelvis det bevarandearbete som länge pågått när det gäller vilda djur skulle kunna vara användbart även vid bevarandet av hundraser.

– Att bevara genetisk variation hos hotade arter har man jobbat jättemycket med vad gäller vilda djur. Jag tror att hundaveln skulle gynnas av att snegla lite grann åt det hållet och ta in mer teknik från den typen av avel där man siktar på att bevara variation.

Svenska kennelklubben (SKK) tar i dag ett stort ansvar för att det bedrivs ansvarsfull avel på svenska, och andra, hundraser. Hans Rosenberg, som är organisationens presstalesperson, säger att situationen såg annorlunda ut för några tiotals år sedan men att man nu har regelverk och kunskap för att undvika problem i aveln.

– För kanske 25–30 år sedan var det kanske mer vanligt att man bedrev avel på släktnära individer. I dag har varje ras- och specialklubb rasspecifika avelsstrategier där det också ingår att hundar inte ska vara för nära släkt på grund av att då blir avelsbasen för liten, säger Hans Rosenberg.

TT