– Visst är den schysst? En del kollar snett när jag går runt i den men andra kommer fram och frågar var de kan köpa en likadan.
Josua Matas t-tröja pryds av trycket ”Resist dictatorship” – motarbeta diktatur.

Han är generalsekreterare för den fackliga paraplyorganisationen Sentro och skräder inte orden om Filippinernas hårdföre president Rodrigo Duterte.
– Det här är den progressiva rörelsens största utmaning just nu. Sedan Dutertes administration kom till makten har vi sett en rad åtgärder som underminerar den lilla demokrati vi har. Vissa säger att vi är på väg mot en auktoritär stat. Jag föredrar att helt enkelt kalla det fascism.

Det är ett starkt ord om en demokratiskt vald ledare?

– Men det är det korrekta ordet. Under de senaste två åren har många dragit sig för att använda termen. De försöker jämföra med tidigare fascistiska regimer och säger att ”så har vi det inte här”. Men vi behöver inte vänta tills vi hör stöveltramp på gatorna. Regimen försöker framställa sig som legitim men rör sig mot fascism.

– Duterte har urholkat kongressens oberoende och kastat ut Högsta domstolens ordförande. När han inte kan köpa någon så fängslar han dem i stället. På två år har han krossat alla de framsteg vi gjort under de tre decennier sedan vi sparkade ut diktatorn Marcos.

Väcker internationell uppmärksamhet

I utlandet har Dutertes rubrikvänliga utspel väckt uppmärksamhet.
Han har kallat både påven och USA:s förre president Barack Obama för ”horunge”.

När en australisk missionär våldtogs och mördades i staden Davao kommenterade Duterte att offret var så vackert att ”borgmästaren borde haft första tjing”.

Men allra mest känd, eller kanske ökänd, är presidenten för sitt blodiga knarkkrig.

Sedan kampanjen tog sin början sommaren 2016 har minst 12 000 personer, enligt siffror från Human Rights Watch, dödats av polis och misstänkta dödspatruller.

Josua Mata menar att knarkkriget och de utomrättsliga avrättningarna inte är ett mål i sig.
I stället är de ett medel.
– Det handlar inte om att stoppa drogerna utan om att sprida skräck. Att göra kritikerna så rädda att ingen vågar säga ifrån. Duterte vill ändra konstitutionen. Vi har sett utkast som skulle ge honom samma makt som Putin i Ryssland. Han kommer att kunna utse parlamentsledamöter och stifta lagar på egen hand. Det är diktatur, även om den inte ser ut som förr i tiden.

Ett utmärkande drag för diktaturer är att rensa ut oppositionella. Är ni rädda att det ska drabba er?

– Ett av knarkkrigets första offer var Orlando Abangan, en av våra fackliga organisatörer. Han stod alltid upp mot polistrakasserier och när en släkting till honom gripits på felaktiga grunder försökte han få honom frisläppt. En vecka senare sköts han till döds utanför sitt hus. Så ja, vi fruktar för våra liv och för våra organisatörers säkerhet. Särskilt oroliga är vi för de som arbetar utanför Manilla. Vi har att göra med en person som alltid hävdat att problem kan lösas genom dödligt våld.

Arbetarvänlig framtoning

Dutertes valkampanj byggde inte bara på löften om krafttag mot brottslighet och korruption.

En arbetarvänlig framtoning var också central. Bland annat lovade Duterte att sätta stopp för bemanningsanställningarna i landets snabbmatssektor.
– Under kampanjen sa han att han skulle ta itu med de osäkra anställningarna omedelbart efter att han kom till makten, säger Josua Mata.

Två år efter valsegern hade fortfarande ingenting hänt. Men bemanningsanställningarna är en stor fråga i Filippinerna och opinionen som krävde handling blev allt mer högljudd.

Till slut, den 1 maj, utfärdade Duterte ett presidentdekret. Det presenterades som ett sätt att stoppa missbruket av osäkra anställningar men innehöll inga tvingande åtgärder.

De inledande applåderna ersattes snabbt av burop när sveket uppenbarades. Josua Mata menar att Duterte begick ett misstag.
– Han undertecknade dekretet för att ducka för den massiva kritiken. Men det innebar att han avslöjade sig. Nu har han tvingats erkänna att han inte kunnat infria sina löften.

Jämförs med Trump

Drastiska utspel till synes präglade av bristande konsekvenstänkande har fått många att dra paralleller mellan Duterte och Donald Trump. En jämförelse som avfärdas av Josua Mata.
– Trump är ingenting mot den här killen! Duterte må vara tokig, men det finns metodik i hans galenskap.

Ofta tolkas Dutertes utspel som ett utslag av presidentens temperament. Men Sentros ordförande menar att det handlar om att projicera handlingskraft, att visa vem som har makten.

Som när Duterte nyligen meddelade att turistön Boracay omedelbart skulle stängas för att genomgå en miljösanering.
– Men i stället för att ta en del av ön i taget spärrades hela av och 27 000 arbetare och deras familjer ställs utan inkomst i sex månader, säger Josua Mata.

Många stödjer Duterte

70 procent av filippinarna ger sin president ett gott betyg, enligt opinionsinstitutet Social Weather Stations.
Josua Mata menar förklaringen är de faktorer han anser ligger bakom populismens internationella uppsving.

Storföretagens och finanskapitalets makt har ökat i samma takt som de folkvalda parlamentens minskat.
– Nu skördar vi frukten av fyra årtionden av globalisering. Utvecklingen har gjort människor rädda och då låter det tryggt med någon som lovar att skjuta deras fiender. Problemet är bara att när mannen med pistolen dödat alla sina fiender så kommer han att rikta vapnet mot dig, säger han.

– Sedan finns det ett annat skäl till att han är väldigt populär och det är att det inte finns någon trovärdig opposition.

Hur ska ni bygga en sådan opposition?

– Sedan Duterte kom till makten försöker vi bygga bredare koalitioner. Arbetarrörelsen klarar sig inte på egen hand, vi behöver de sociala rörelserna också. Vi har etablerat nätverk med de största bonderörelserna, kvinnorörelserna, miljörörelserna och ungdomsgrupperna. Målet är ett politiskt styre som respekterar mänskliga rättigheter. Historien har visat att det är en grundförutsättning för arbetarnas kamp.

Även Akbayan, Socialdemokraternas filippinska systerparti, är en samarbetspartner. Men relationen har knakat i fogarna, säger Josua Mata. Från fackligt håll finns en vilja att föra mer offensiva krav.
– Problemet är att partierna har svikit arbetarklassen och den progressiva rörelsen. Även mitt eget parti har misslyckats, även om de inte kommer gilla att jag säger det. Den socialdemokratiska strategin har misslyckats och måste uppfinnas på nytt. Ideologin är inte död, men vi måste lära oss av våra misstag.

”Vi har slutat vara politiska”

Vilka är misstagen? Och vilka lärdomar ska dras från dem?

– Jag tror att hela idén att arbetarrörelsen ska splittra sig i en facklig och en politisk gren måste ifrågasättas. Att rörelsen nödvändigtvis behöver ett parti för att driva dess frågor. Jag säger inte att det inte finns en plats för partier, men jag tror att rörelsen blivit svagare av att förlita sig så mycket på dem.

Betyder det att facket ska ta över den politiska ledartröjan?

– Ett av problemen är att vi har slutat vara politiska, som om det vore någonting dåligt att vara politiskt. Och det har lett till splittringen mellan rörelse och parti. Jag menar att rörelsen måste gå tillbaka till sina rötter, till målet om arbetarklassens befrielse. Låt oss sluta prata kollektiva förhandlingar för en stund och prata demokrati i stället. Vi behöver återuppfinna oss själva. Socialism är det bättre alternativet, men vi har inte lyckats utveckla en pragmatisk plattform för att få det att fungera. Varför?