Jag tror att jag har blivit politiskt utbränd, för att följa upp på den politiska depression som Sveland skrev om 2012, långt innan SD blev Sveriges tredje största parti. Fullständigt utmattad och helt mättad på politiska budskap som dagligen fyller min Facebook-vägg, kanske samma vägg som jag gått in i. Jag var tvungen att inaktivera mitt konto. Orkar inte läsa mer om vad människor absolut inte tänker rösta på.

Hela den internetbaserade politiska diskursen är så anti, med ständiga negativa uppmaningar. Tillåt inte detta, gör inte detta, tro inte på detta, titta här det är ju förjävligt! Alltså jag fattar, verkligen. Negativitet driver människors lust att dela och dela med sig, för delad frustration är enklare att bära. Jag gör mig skyldig till det hela tiden själv. Den senaste post jag skrev som blev delad i tresiffrigt omfång var en ilsken outburst om hur kvinnofientligt det är av Danmark att förbjuda burka. Jag orkar inte med att det är mina negativa känslor som får mest positiv feedback.

Förstå mig rätt, jag är inte en skicka-ut-positiva-energier-person, inte alls. Men våra hjärnor fungerar ju nu ändå som de fungerar, och de vill tänka i invanda gamla banor så ofta de bara kan, och om det är bra eller dåligt bryr de sig föga om. Och jag undrar vad det gör med oss, med sättet vi tänker och agerar och reagerar på, när så mycket av vårt sociala nätverkande online faktiskt handlar om att skapa och sprida negativa reaktioner.

Jag undrar också vad det är som gör att vi har mycket lättare att offentligt ta avstånd från saker än att ta ställning för saker. Kanske för att det faktiskt är lättare att veta vad man inte vill än att veta vad man vill, eller kanske för att det anses lite fult att propagera positivt för partipolitik på sociala medier?

Hur det skulle vara finare att snacka negativt om andra partier vet jag inte, men när till och med etablerade partier bygger mycket av sin valkampanj på att trashtalka andra så har de väl satt tonen, antar jag.

Sen har vi uppläxningsmentaliteten också. I flera månader (år?) har mina sociala flöden varit fulla av memer och videor och texter om vad olika partier egentligen står för, med överskriften eller undertexten att det ska man kanske tänka på innan man röstar på just dessa.

Jag undrar i vilken ratio dessa poster faktiskt får människor att låta bli att rösta på partiet i fråga, gentemot hur många potentiella väljares lust att rösta på just dem som stärks.

Och nej, detta är inte ett försök att läxa upp de som vill läxa upp de som vill rösta på partier som står för omänskliga värden. Kör hårt för tusan, det spelar ingen roll om det förstärker vi-och-de-motsättningen, för vi – alltså vi som i hela samhället – är ändå så djupt insyltade i det tänkandet nu att jag på riktigt inte tror att vi kan vända skutan med lite inkluderande non-violent kommunikation.

Det känns bara så jävla hopplöst alltihop. Som att det inte spelar någon roll vad vi gör. Så jag röstar, blundar, och håller för öronen tills efter valet.