Att straffa människor som begår kriminella handlingar är närvarande i alla kulturer som jag någonsin har hört talas om. I Sverige pågår en ständig debatt om höjda straffskalor; olika utbildningar för domare; straff för saker svenskar gör utomlands. Men vad är syftet med straffen egentligen? Och är straffen i Sverige verkligen för låga?

Rapporten ”Svenskarnas syn på straff” innehåller mycket läsvärt material. Här uppmärksammas att svenskar generellt tycker att strafflängderna är för låga och de önskar hårdare straff. Intressantare är att när folk får läsa på om specifika fall och avgöra straff så utdömer de lägre straff än vad domare gör. Så svaret på andra frågan är att straffen i Sverige inte är för låga i specifika fall, men att det finns en känsla av att det i allmänhet är för låga straff.

Men vad är då syftet med straffen? Jag tror att en utgångspunkt för straff är hur en ser på fri vilja. Om vi har en fri vilja kan vi ur ett samhällsperspektiv bestraffas när vi utöver den för att göra saker som bryter mot demokratiskt överenskomna lagar. Den som utför ett brott kan straffas för att återställa en sorts rättsbalans. Den kriminella skadar samhället, så samhället ska skada den kriminella. Man måste inte se saker på det här sättet, men man kan och många politiker resonerar såhär.

Om vi däremot – i likhet med mer och mer forskning inom neurovetenskap och psykologi – anser att människor inte besitter fri vilja (läs gärna Sam Harris ”Free Will”) så blir hämndresonemanget helt felaktigt och barbariskt, oavsett politisk färg. Att folk är genetiskt predisponerade och/eller har dåliga uppväxtvillkor och därigenom blir kriminella är inte deras fel eller något de ens kan påverka.

Ska vi inte ha några straff då? Jo absolut! För det första fungerar en del straff som styrmedel; till en viss nivå så har de en hämmande effekt på brottsligheten. De här straffen ska vi ha, men de ska vara utformade utifrån att ha preventiv verkan.

Det andra som straff ska användas till är människors säkerhet och hälsa. En person som är notoriskt våldsam och misshandlar andra människor grovt måste vi göra något åt. Vi måste värna om andra människor säkerhet och avskilja den våldsamma från dem. Vi måste också rehabilitera den våldsamma så att den kan bli en del av samhället igen.

Hur gör Sverige då? 1965 infördes brottsbalken och då var fokus på rehabilitering, när den ändrades senast (1989) hamnade istället fokus på att straffa, utan hänsyn till hur det påverkar den framtida brottsligheten hos den dömda. Med andra ord blev straff ett mål istället för medel. Det här är dålig politik som mynnar ur ett begär att hämnas. Ett perspektiv utan att hämnas på den kriminella är inte bara etiskt bättre, det är dessutom vägen till minskade återfall. Kriminologer och psykologer vet det här, men det är ändå populistiskt gångbart för politiker att proklamera för hårdare straff. Det här måste ändras.