Det är lätt att föreställa sig de kenyanska bybornas skepsis när organisationen Give directly besökte det lilla samhället och meddelade att de hade blivit utvalda att få ta del av världens hittills längsta basinkomstprojekt. Ett projekt som innebär att varje vuxen invånare skulle få en summa pengar varje månad i tolv år utan krav på någon som helst motprestation. Visst, bistånd är väl en sak, men pengar i handen utan att behöva ge något tillbaka? Ett sådant erbjudande hade nog fått vem som helst att fundera på dolda avsikter och andra baktankar.

Så var även fallet i Kenya och ett tag var det osäkert på om projektet skulle äga rum. Många av de ”utvalda” byborna vägrade att ta emot pengarna eftersom de ansåg det orimligt att en organisation gav ut pengar ”bara sådär”. Det uppstod rykten om att pengarna var förknippade med olika kulter och djävulsdyrkan.

”Vi har observerat att genom att ge dem pengar ovillkorligt bemyndigar vi dem och ger dem en möjlighet att göra de val som de tror kan förändra deras liv.”

Efter många om och men lyckades man övertala invånarna och i november förra året fick drygt 6 000 kenyaner sin första månatliga utbetalning på 2 280 kenyanska shilling, drygt 190 svenska kronor. Utbetalningarna kommer att ske varje månad i tolv år. Det är det hittills största pilotprojektet för basinkomst som har genomförts och syftet är att ta reda på vad som händer när människor får pengar i utbyte mot ingenting.

– Vi vill inte diktera vad mottagarna ska göra med pengarna. Vi har observerat att genom att ge dem pengar ovillkorligt bemyndigar vi dem och ger dem en möjlighet att göra de val som de tror kan förändra deras liv, säger Caroline Teti, chef för fältarbete och externa relationer för GiveDirectly i Kenya.

Förbättrar relationerna

Under tiden som pilotprojektet pågår kommer organisationen att samla in anekdotiska resultat och trots att utbetalningarna inte har pågått länge har de redan fått in de första rapporterna. Och det verkar som att deltagarna har ändrat åsikt från skepsis till ambition och mognad.

– Vi har fått rapporter om allt från bildandet av större samhällsorganisationer till investeringsgrupper inom bland annat utbildning, jordbruk och livsmedel. Vissa planerar att starta affärer. Vi har också fått rapporter om förbättrade relationer mellan par och mellan föräldrar och barn. Att det råder större fred och tillit i samhället och att man känner en större lust att bli bättre på att planera.

Än så länge har de flesta deltagarna fortsatt att arbeta för att komplettera sin grundinkomst, men Caroline Teti har redan nu hört om människor som valt att sluta sina arbeten i jakt på bättre alternativ.

Webbtidningen Business insider har talat med en av deltagarna, 40-åriga Agrippa Agida Onywero Krispo, som säger att han använt pengarna till att reparera hemmet och köpa nya skor. Han har också använt dem för att spela och spela in en cd. Dessvärre stal hans inspelningskompanjon resten av pengarna.

”Inför mitt nästa projekt tänker jag vara mer försiktig och inte göra om samma misstag. Jag tänker på pengarna jag förlorade som jag inte kommer att få tillbaka och jag känner mig arg”, säger han till tidningen.

En annan deltagare, 30-åriga Edwin Odongo Anyango, säger att han och hans fru använder pengarna till att köpa mjölk och för att betala barnens skolavgifter. Pengarna som blir över stoppar de in i fruns second handverksamhet.

”Pengarna skapar hopp. Och när människor har hopp är de lyckliga”, säger han.

”… forskning visar konsekvent att människor använder pengarna till att förbättra sin tillvaro …”

Förutom 6 000 invånare som får pengar varje månad i tolv år kommer ytterligare åttio andra byar att få samma belopp i två år. Dessa jämförs med drygt hundra byar som inte får några pengar alls. Caroline Teti är medveten om det etiska dilemma som uppstår genom att ge vissa människor pengar och andra inget alls, men menar att det är omöjligt att ge alla pengar på en gång.

– Vi utesluter dem inte för alltid. Om det fortfarande finns medel vid slutet av projektet kan vi komma att inkludera dessa byar då. De flesta program fungerar så här och det är inte konstigt att vi därför inte når alla.

Det mesta av finansieringen kommer från större privata givare som Google, Instagram, Facebook och ebay. På organisationens hemsidan kan även privatpersoner donera valfri summa. Drygt 91 procent av donationerna går direkt till mottagarnas händer. Resterande nio procent täcker bland annat överföringskostnader, uppföljningsrapporter och liknande.

Minskar korruptionen

Pengar i handen har på senare år blivit en het fråga i globala utvecklingssammanhang och metoden har rosats eftersom den innebär att invånarna själva får bestämma hur pengarna ska användas. Även basinkomstforskaren Simon Birnbaum, lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och forskare på Institutet för framtidsstudier i Stockholm, ser många goda skäl för en sådan strategi. Enligt honom är pengar i handen ett enkelt sätt att administrera resurser och nå ut till många behövande. Han pekar också på att systemet kan ses som ett respektfullt och förtroendefullt sätt att hantera behövande eftersom ingen hänger över axeln och kontrollerar vad pengarna används till.

– En annan fördel är att pengar i handen inte innebär hinder för arbete eller produktiva initiativ. I vanliga fall trappas bidrag ner när inkomsterna ökar, men här har man alltid en säkerhet i grunden som gör att man inte alltid behöver tänka på den dagliga överlevnaden. Man kan höja blicken och få ro och behöver inte ta första bästa jobb, säger han.

En annan fördel med att ge pengar direkt till dem som behöver det är att det går att kringgå korrupt byråkrati som annars riskerar att svälja mycket av pengarna.

I takt med att antalet basinkomstprojekt har ökat har även kritiken mot metoden växt. En vanlig åsikt är att pengar i handen som inte kräver någon motprestation bara kommer att användas till alkohol, droger, spel och cigarretter. Åtminstone i fattiga länder. En annan farhåga är att basinkomst står i motsättning till arbete, det vill säga kommer att leda till att människor latar sig mer. Simon Birnbaum konstaterar dock att forskningen så här långt inte tycks ge stöd åt sådana föreställningar.

– Det är klart att det finns enskilda fall, men forskning visar konsekvent att människor använder pengarna till att förbättra sin tillvaro, till exempel äta bättre, reparera sitt hem och sätta sina barn i skolan. De använder pengarna för att fatta mer långsiktiga beslut.

Inte tillräckligt med försök

I övrigt anser han att det inte finns tillräckligt många eller långa experiment för att säga något definitivt om effekterna av basinkomst. De försök som har gjorts har oftast exkluderat stora delar av befolkningen, till exempel har utval skett baserat på inkomst, kön, typ av tak och så vidare, vilket har gjort att det har varit svårt att skapa en tillförlitlighet. Han nämner ett försök i Kanada på 1970-talet som ett av få experiment där alla behövande inkluderades och där kunde man dra slutsatsen att basinkomst gav tydligt positiva hälsoeffekter.

Enligt Simon Birnbaum finns det egentligen bara ett enda exempel på en långsiktigt genomförd basinkomst, nämligen i Alaska där myndigheterna varje år delar ut 1 000–2 000 dollar ur statens oljefond till samtliga invånare.

– Fonden har funnits sedan 1980-talet och man får väl säga att det har varit lyckat i det att den har bidragit till att hålla tillbaka fattigdom. Man har också genomfört experiment som visar på positiva effekter på människors hälsa och välbefinnande.

Han fortsätter:

– Det kenyanska projektet är således unikt eftersom det inte exkluderar någon och har en lång tidshorisont. Då finns det åtminstone större utsikter att utskilja långsiktiga effekter.

Han och andra basinkomstforskare är dock noga med att påpeka att effekterna av basinkomst skiljer sig radikalt mellan länder där det redan finns någon form av välfärdssystem, till exempel Kanada och Finland, och länder som saknar ett väl utbyggt socialt skyddsnät, till exempel Kenya.

– Man måste vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser av försökens effekter. Det är inte så överraskande att basinkomst i Kenya leder till att människor får det bättre, men man kan inte dra slutsatsen att detsamma skulle hända i till exempel Finland eller Sverige.

Dessutom, tillägger Simon Birnbaum, är många av både planerade och pågående basinkomstprojekt tätt knutna till politiska processer, vilket är en utmaning om man vill få fram vetenskapligt tillförlitliga resultat. Så är fallet i bland annat Barcelona, Nederländerna och Skottland.

– I många länder där basinkomst har diskuterats har politiker varit väldigt snabba med att lägga sig i projektens utformning. Allt ska gå fort. Men om man ska kunna dra några som helst slutsatser krävs det att experimentet får ha sin integritet och att man ger en full belysning av de sammantagna effekterna.

Hoppas på regeringen

Vad som kommer att hända med de kenyanska deltagarna och deras ekonomi efter två respektive tolv år när Give directlys experiment tar slut är enligt Caroline Teti ännu oklart. Eftersom programmet är en randomiserad kontrollstudie med målet att undersöka effekterna av basinkomst är det bland annat det som de tänker ta reda på.

”Vi genomför denna studie både som förespråkare och kritiker av basinkomst och kommer att försöka ta reda på svaret på frågorna som många forskare har ställt …”

– Vi genomför denna studie både som förespråkare och kritiker av basinkomst och kommer att försöka ta reda på svaret på frågorna som många forskare har ställt sig, men inte fått svar på.

Än så länge handlar dialogen med den kenyanska regeringen – den aktör som har det människorättsliga ansvaret för sin befolknings välfärd – främst om etableringen av särskilda variabler för att studien blir så effektiv som möjligt. Eftersom projektet är finansierat av donationer förväntar de sig, enligt Caroline Teti, inte att regeringen ska vara mer engagerad än så.

– Vi hoppas dock att resultaten av studien ska ge värdefulla bevis för att regeringen ska stärka och integrera sina egna projekt i framtiden.

Izabella Rosengren