Tidigare ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius har gett ut en bok i litet format om 2016 års pristagare i litteratur; Bob Dylan. Det är en personligt och flödigt skriven, fin och spännande liten tankebok, om personen och konstnären Dylan. Danius inleder med en målande skildring av Dylans första Sverigebesök 1966, generöst illustrerad med unika fotografier från hans tid här och tankar om den uppståndelse han väckte redan då.

Sen ger Danius sin version av vad som hände under året med Dylan.

Hennes egen sanning, berättad bortom mediernas ofta missvisande sensationslystnad och saltade storys. Allt detta ”journalistiska oväsen” som alstrades av Dylans påstådda tystnad efter tillkännagivandet av priset. Och det är lätt att känna hur osund samtidens höga tempo är och hur oförstående den är inför en människas självklara rätt att ta tid på sig att svara. Tid är inte längre vad det en gång varit.

Ett långt stycke i boken beskriver ingående likheterna med 1969 års pristagare Samuel Beckett och hur han skickligt och skyggt undvek att hamna i mediernas klor. För honom tog det tre veckor att sätta sig i förbindelse med Svenska Akademien.

Beskrivningen av telefonsamtalet från Dylan, tolv dagar efter tillkännagivandet, och den lilla privata hemliga ceremonin, sommaren efter, då Dylan mottog medalj och diplom ur Klas Östergrens hand, är både rörande och respektingivande i sin exklusivitet och integritetsstarka framtoning. Det är rentav vackert hur vördnadsfullt och empatiskt ledamöterna bemöter poeten i hans blick på världen och i hans ödmjukhet inför att ha fått litteraturvärldens tyngsta utmärkelse.

Så rakt igenom välförtjänt.