Arbetsmarknaden förändras i rask takt med ökad produktivitet och automatisering. Det finns olika bud om hur den utvecklingen ska hanteras. Vissa förespråkar kortare arbetstid som framgångsrecept i framtiden, andra sätter behovet av att fler ska arbeta mer i främsta rummet.

Det är dock inte bara olika framtidsvisioner som det finns delade meningar om. Det handlar också om olika lösningar på utmaningar som visar sig redan i dag. Ett av de mer omdebatterade exemplen de senaste åren har varit hur resursbrist och arbetsmiljöproblem i välfärdssektorerna ska mötas framöver.

För Vänsterpartiet är ett av svaren på problemen en utbyggd testverksamhet för förkortade arbetstider i välfärden. Liknande tongångar hörs från Miljöpartiet, som vill låta äldre i välfärden gå ner i tid med bibehållen lön.

Vänsterns förslag är att avsätta 2,5 miljarder kronor i den statliga budgeten till att erbjuda alla landsting och kommuner möjligheten att under tre år testa att dra ner arbetstiden på en arbetsplats.

– Vi tror att detta skulle bidra till att lösa många av problemen som upplevs där, säger Ali Esbati, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson.

Vad vill ni uppnå med reformen? – Vi hoppas att det blir en samhällsfråga och att vi genom ett storskaligt test får ett brett underlag där man kan följa upp effekterna på en massa saker som vi kan lära oss av, såsom arbetslivets organisering, schemaläggningen, folks hälsa och attityder till frågan, säger Ali Esbati och fortsätter:

– Men vi är också tydliga med att det inte är den enda förändringen som behöver ske på arbetsmarknaden. Vi hoppas dock att arbetstidsfrågan kan få ett uppsving och bli en viktig fråga i fackliga kollektivavtalsförhandlingar framöver.

Feministiskt intiativ vill liksom Vänsterpartiet på sikt sänka normalarbetstiden till sex timmar om dagen. Det arbetet vill de påbörja nästa mandatperiod, i kombination med en stor utbildningssatsning inom bristyrken.

SKL representerar arbetsgivarna i den offentliga sektorn. De pekar på att det saknas 20 miljarder varje år i välfärden mellan 2020 och 2030. Kritikerna till kortare arbetstid hänvisar därför bland annat till att en sådan reform skulle leda till minskade skatteinkomster, vilket då skulle urholka finansieringen av välfärden ytterligare. Moderaternas Jessika Roswall är en av kritikerna.

– Beräkningar från riksdagens utredningstjänst visar att de offentliga skatteintäkterna skulle kunna minska med cirka 200 respektive 400 miljarder kronor om arbetstiden sänks till 35 respektive 30 timmar per vecka. Det är varken realistiskt eller hållbart för Sverige.

Moderaterna menar istället att de utpekade arbetsmiljöproblemen ska mötas med åtgärder på just det området. För att möta resursbristen behöver också fler komma i arbete och betala skatt. Därför föreslås bland annat ett bidragstak för att det alltid ska löna sig att arbeta.

Ali Esbati (V) tror istället på ett ökat skatteuttag för att möta resursbristen i välfärden. Han hänvisar bland annat till att den offentliga andelen av ekonomin har minskat kontinuerligt sedan 80-talet.

– Detta är en grundläggande fråga om hur vi ska använda den växande ekonomin till att fördela resurser i samhället.

Men det finns också andra idéer för hur den fortsatt växande ekonomin ska förvaltas. Basinkomsten är en. Det förespråkas av det nystartade Basinkomstpartiet och Piratpartiet. Bland de lite större partierna är det endast Feministiskt initiativ som fortsatt har förslaget kvar på agendan och ska utreda frågan inför nästa kongress 2019.

Moderaterna och Vänsterpartiet är motståndare – av olika skäl. Ali Esbati befarar att en basinkomst skulle kunna bli ett ”bidragstak” som skulle urholka de inkomstbaserade arbetslöshetsersättningssystem som gäller i dag.

– Det finns poänger med tanken bakom en basinkomst. Men då ska den växande ekonomin snarare tas till vara genom att höja nivån för försörjningsstödet till dem som inte kan vara i de andra försäkringssystemen, så att det inte blir en rejäl fattigdomsfälla, säger Ali Esbati.

Från Jessika Roswalls (M) sida är kritiken av annan art.

– Dels riskerar det att bli dyrt. Men man kan också ifrågasätta om det är rätt att betala lön till den som inte arbetar och bidrar, när det till exempel finns en omfattande brist på personal inom välfärden.