Ska Georgien bli världens elfte land med en kvinna som statsöverhuvud? Det kan ske vid presidentvalet den 28 oktober i år. Nyligen beslöt det regerande partiet sedan 2012, Georgiens dröm, att inte formellt utse någon egen presidentkandidat utan stödja en oberoende kandidat – 66-åriga, Frankrikefödda Salome Zurabisjvili, som var utrikesminister 2004–2005.

Idéer är bättre än veton

Den 16 augusti presenterade hon sitt regeringsprogram. Det skedde i den lilla byn Didi Jikhaishi i västra Georgien framför ett museum som tillägnats hennes farfarsfar, Niko Nikoladze. Denne var, sa Zurabisjvili, en riktig statsman, precis som en president bör vara. En president ska vara en idégivare och inte en vetomakare, betonade hon med illa dold pik mot sittande president Giorgi Margvelasjvili som gjort sig ökänd för sina många veton mot parlamentsbeslut. Hon beskrev sig också som en medlare och brobyggare och tog avstånd från den destruktiva grälsjuka som ofta präglat georgisk politik. I motsats till de flesta georgiska politiker, som mest brukar beskylla varandra för lögn och bedrägeri och korruption, utan att presentera sammanhängande program för sociala och ekonomiska frågor, lovade Zurabisjvili att satsa på social rättvisa, förbättringar för funktionshindrade och äldre och, inte minst, tuffare tag mot våld mot kvinnor – ett känsligt ämne i ett starkt religiöst land där den ortodoxe patriarken ofta angriper den påstådda moraliska upplösningen i väst. Ett typiskt utslag för georgisk schizofreni är att de flesta georgier visserligen påstår sig vilja vara västliga européer, men samtidigt brukar placera patriarken i toppen på alla ranglistor över offentliga personers popularitet.

Ett annat utslag av georgisk schizofreni är attityden till Storebror i norr – Ryssland.

I samband med tioårsdagen för Sydossetienkriget den 8 augusti sa Zurabisjvili att ”Ryssland inledde krig mot oss för hundra år sedan – men kriget 2008 startade med ett georgiskt anfall”. Att det faktiskt var Georgien som anföll har fastslagits av bland annat EU:s så kallade Tagliavinirapport. Georgiens starke man, ledaren för regeringspartiet, Bidzina Ivanisjvili, har sagt samma sak upprepade gånger. Ändå är det känsligt och åtskilliga oppositionspolitiker påstår att det var ett ryskt anfall. En orsak kan vara att de påverkas av att samma felaktiga bild ges i en del västländer, framförallt i före detta Sovjetsatelliter, typ de baltiska länderna. Där jämställs Rysslands agerande i Georgien med agerandet i Ukraina, med det illa dolda syftet att framställa Ryssland som blint aggressivt och hotfullt. De flesta EU-politiker i Bryssel, Berlin och Paris håller sig till Tagliavinirapportens slutsatser – men ett EU-land som aldrig varit ockuperat av Ryssland/Sovjetunionen och haft fred åt det hållet i drygt tvåhundra år har hakat på de tidigare Sovjetsatelliternas felaktiga version, nämligen Sverige. Inte bara Carl Bildt utan märkligt nog också försvarsminister Hultkvist har betecknat Sydossetienkriget som ett ryskt anfallskrig (vilket jag utförligt dokumenterar i min nya bok Är Ryssland ett hot – exemplet Georgien, Carlssons). Att det handlar om att tillfredsställa det så kallade militärindustriella komplexets (bland annat vapenindustrins) intressen av militär upprustning, mer än om att bidra till tryggad framtid för Sverige, är uppenbart.

Bröt med Saakasjvili

Zurabisjvili eftersträvar, liksom regeringspartiet Georgiens dröm, en normalisering av relationen till Ryssland. Sedan den rabiat rysshatande president Mikheil Saakasjvilis regim valdes bort vid parlamentsvalet 2012 och presidentvalet 2013 har den nya regimen uppnått påtagliga förbättringar för Georgien i form av öppning av den ryska marknaden för georgiska jordbruksprodukter, inte minst vin och mineralvatten, och lättnader i inresemöjligheterna till Ryssland för georgier. Vid sidan om de politiska konflikterna kring utbrytarprovinserna Abkhazien och Sydossetien, vars ryskstödda suveränitet knappast någon georgier accepterar, har ett omfattande kulturutbyte vuxit fram. De flesta georgier har släktingar i Ryssland, har själva bott och arbetat där, talar betydligt bättre ryska än engelska och är medvetna om sitt lands beroende av öppna gränser för varor och människor norrut. De flesta kanske inte instämmer i förre presidenten Edvard Sjevardnadzes beryktade försäkran att ”i Georgien går solen inte upp i öst utan i norr”. Men de vill gärna ha både normalisering med Ryssland och fortsatt västinriktning. Officiellt står också den nya regimen för en strävan att uppnå medlemskap i både EU och Nato, önskemål som dock tills vidare knappast står på de båda organisationernas dagordning.

Kanske är Salome Zurabisjvili den som bäst av ett tiotal georgiska presidentkandidater personifierar denna grundläggande dubbla hållning till Ryssland. Hon bröt efter bara något år som utrikesminister med Mikheil Saakasjvili, huvudsakligen på grund av dennes besinningslösa rysshat. Kanske var det med berått mod, som en test av hur ärlig man kan vara och ändå bli president, som hon gjorde sitt uttalande om Georgien som utlösare av Sydossetienkriget. Det var inte riskfritt. Oppositionen gick till motattack och antydde att hon är landsförrädare. Också några politiker inom regeringsblocket började ana oråd och föreslog att Georgiens dröm ska ställa upp en egen partikandidat – och alltså inte längre stödja Zurabisjvili. Men en dryg vecka efter turbulensen i samband med tioårsminnet av Sydossetienkriget har Georgiens dolde makthavare, Bidzina Ivanisjvili, inte backat. Han lyckades ju demokratiskt störta västs gunstling Saakasjvili genom att utlova praktisk normalisering med Ryssland utan att principiellt frångå kravet om att utbrytarprovinserna ska återförenas med Georgien. Att Zurabisjvili nu, en dryg vecka efter sitt kritiserade uttalande, har lanserat ett valprogram måste uppfattas som att hon fått klarsignal från Ivanisjvili.

Lära av Georgien

Skillnaderna mellan Georgien och Sverige är betydande. Georgien har varit både rysk provins och sovjetisk delrepublik, Sverige har aldrig varit en del av Ryssland. När Ryssland erövrade Finland 1808–1809 drog Sverige med Tegnérs ord slutsatsen att vi inte skulle föröda våra krafter på försök till återerövring, utan istället ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter”, det vill säga satsa på utveckling av det Sverige som var kvar. Det är nog alla tacksamma för i dag. Tänk bara om den oundvikliga finländska självständighetslängtan hade riktats mot Sverige istället för mot Ryssland! Skulle Sverige och Finland då varit de bästa vänner och allierade? Så Georgien skulle kunna lära en del av Sverige.

Men Sverige skulle också kunna lära mer pragmatism av Georgien. Att Putinregimen är obehaglig, auktoritär och bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter är uppenbart. Men det handlar inte om totaldiktatur och Stalinmetoder. Det finns ”gradskillnader i helvetet”. Framför allt finns ingenting som tyder på att Sverige skulle vara utsatt för hot om ryskt militärt anfall. Georgien-exemplet, som alltså inte alls är en parallell till Ukraina, visar att man kan vara granne med Ryssland utan att bli överfallen, till och med ett land som tidigare har varit en del av Ryssland. Ukraina är inte ett typfall för ryskt agerande, utan ett undantag. Därför är det så viktigt att inte slött jämställa Georgien och Ukraina.

Kan få det tufft

Saakasjvili och hans regim önskade inget högre än att väst skulle betrakta Georgien enbart som ett offer för ryska övergrepp. Georgiens dröm har haft en annan dagordning, till fördel för det georgiska folket. President Margvelasjvili har, trots att han var Georgiens dröms kandidat, halkat hit och dit på ett sätt som skadat landet. Nu ser det alltså ut som att Georgien kan få en kvinnlig, pragmatisk och fredsinriktad president. Det vore bra, inte bara för Georgien, utan för alla som har intresse av fredliga samarbetsrelationer med Ryssland, trots att regimen inte är vad demokrater skulle önska – alltså bland annat för Sverige.

Men Salome Zurabisjvili kan få det tufft. Oppositionen i Georgien brukar inte vara samarbetsinriktad utan tenderar att betrakta sina motståndare som brottslingar. Och i sin hustrus Nederländerna sitter Saakasjvili, som förlorat sitt georgiska medborgarskap och dömts till fängelse för maktmissbruk, och bidar sin tid.