Årets utfall av FN:s klimattoppmöte, där flera länder valde att inte ställa sig bakom ett gemensamt beslut, var högst ovanligt, och ”intressant”. Det tycker Maria Jernnäs, forskare i global klimatpolitik vid Linköpings universitet.
Det blev inget gemensamt beslut under COP31. Flera länder, såsom EU, Panama, Marshallöarna, Vanuatu och Norge, valde att officiellt protestera, och några delegationer lämnade även det avslutande mötet i förtid.
Ett liknande avslut har enbart skett år 2000, under COP6 i Haag i Nederländerna, då förhandlingarna avbröts och fick återupptas vid ett extramöte i Bonn i juli 2001. I Köpenhamn 2009 blev det också ett misslyckat möte, som istället för beslut ledde fram till en deklaration, Copenhagen accord.
– En deklaration är inte ett juridiskt bindande beslut utan mer av en politisk viljeinriktning, säger Maria Jernnäs, forskare i global klimatpolitik vid Linköpings universitet.
Hon har följt förhandlingarna på plats i Antalya, och tycker att utfallet visar på något nytt och ”intressant”.
– Det som ledde upp till allt det här är ju frågor som fossila bränslen, att ta vetenskapen på allvar och liknande. Det är inga nya konflikter, men på andra möten har de oftast diskuterats som konflikter, men sen har länderna ändå valt att ge med sig, för man har tänkt att det åtminstone är bättre med ett avtal som tar oss en liten bit framåt än inget alls.
– Nu har man istället valt att säga att ”det funkar inte längre att vi gör så”.
Många ämnen som diskuteras
Vad som nu kommer att hända återstår att se, och det kommer att bli spännande att följa ur forskarperspektiv, menar Maria Jernnäs. En sak ska man dock komma ihåg när det gäller COP-mötena, tillägger hon, och det är att det alltid pågår en rad olika agendapunkter samtidigt, och att man alltid kommer fram till något nytt.
– Det går alltid lite framåt, för man kommer alltid fram till lite nya saker. Men hastigheten är ju undermålig. När vi fortfarande ser att utsläppen inte är i linje med vad de skulle behöva vara så vore det ju lögn att säga att det räcker.
Hon tycker ändå att det är bättre att det inte blev något avtal än att det hade blivit ett mycket vagt sådant. För även om frågorna som delar länderna i olika läger är desamma, så har några länder nu ändå vägrat att acceptera utgången.
– Nu har det hänt något annat. Jag är inte helt pessimistisk till utgången, för det visar att nu måste det hända något. Nu blir det otroligt svårt för de här länderna att nästa år gå tillbaka från sin ståndpunkt och säga ”nu är vi ok med fossila bränslen”.
Även om det kan verka som att FN:s klimattoppmöten sällan leder till något konkret, så spelar de ändå en viktig funktion, menar hon.
– Vi har ju sett att de gjort konkret skillnad i verkligheten. Innan Parisavtalet kom på plats så var vi på väg mot fyra graders uppvärmning. Nu är vi på väg mot cirka 2,6 – om alla mål uppfylls.
– Dessutom är det ett viktigt forum för att alla länder ska kunna föra fram sina prioriteringar, behov och att helt enkelt mötas! Det är viktigt.
Sedan räcker det givetvis inte med att ha möten på global nivå för att möta klimatkrisen.
– Mycket behöver också göras på nationell nivå eller EU-nivå till exempel.


