Så var regeringsbildningen tillbaka på ruta ett. Centerpartiet har valt ett totalpaket som inte finns stöd för att genomföra. Och Andersson ska återigen försöka få Vänsterpartiet att avstå ministerposter. Dessutom ska de och Miljöpartiet acceptera en massa Centerpolitik som S har lovat C. De rödgröna som firade på söndagskvällen gjorde sannolikt det alldeles för tidigt. Risken att detta slutar med en SD-beroende Alliansregeringen eller en SD-regering efter ett extra val är fortfarande överhängande.
Att följa Socialdemokraterna under och efter valrörelsen har varit som att se en krock i slowmotion. Först sjabblas ett historiskt stort övertag i opinionen bort. Ett övertag som under 3,5 år var så stort att det till och med fanns chans att V-S-MP eller C-S-MP skulle få egen majoritet blev istället en mycket knapp majoritet för alla fyra partier tillsammans. Det efter en mandatperiod där S i stort sett bara ägnat sig åt att triangulera med Tidöregeringen för att i valrörelsen ligga lågt med politiken och hoppas på att det allt svagare förtroendet för Magdalena Andersson som statsminister skulle räcka.
Taktiken att låta tiden gå och statsministeromröstningarna bockas av, och samtidigt med hot och anklagelser försöka få i första hand Vänsterpartiet och i andra hand Centerpartiet att ändra sig har visat sig minst sagt kontraproduktiv. På andra sidan valde Kristersson och Åkesson den motsatta strategin, de försökte hitta lösningar som kunde göra C nöjda och tröttna på det rödgröna tjafset. Nu lyckades det inte i första vändan, men Centerpartiet har fortfarande det att falla tillbaka på om de inte får vad de vill hos de rödgröna.
Åkesson, som alltid framstår som den överlägset strategiskt skickligaste av partiledarna, agerade så att han, både på kort och lång sikt, ska kunna maximera sitt inflytande och samtidigt sätta krokben för sossarnas planer. Genom att släppa både kravet på ministrar och släppa fram en ny alliansregering med alla fyra borgerliga partier utan en överenskommelse kan han framstå som opposition och samtidigt styra regeringspolitiken. Och även om alla kan se att en sådan regering skulle vara helt beroende av SD verkar de flesta på vänsterkanten ha missat att det var först när Kristersson ville bilda regering med Åkesson som C uteslöt att stödja honom som statsminister och förordade Andersson. Med Åkesson utanför regeringen är Anderssons försprång inte lika självklart.
Centerpartiet lär därför hålla dörren till höger fortsatt öppen så länge Vänsterpartiet håller fast vid kravet på ministrar. Att bli en del av en helt SD-beroende regering skulle gå på tvärs med den liberala humanism som C benhårt stått upp för och som har gjort partiet unikt i svensk politik. Men det är inte, som många vill framställa det, ett brott mot vad de sa i statsministerfrågan inför valet. Vi har varken presidentval eller ett tvåpartisystem i Sverige och partierna har att navigera utifrån den politiska situationen som uppstår och lyssnar man på C var det Åkessons regeringsmedverkan som avgjorde till Anderssons fördel.
Om Vänsterpartiet håller fast vid kravet på ministerposter, vilket på många sätt är fullt rimligt, och Centerpartiet därför till sist i alla fall landar i en Alliansregering så skulle det enligt Andersson vara det ”största sveket i svensk politisk historia”. Det är något magstarkt påstående från en partiledare som nyligen gav upp Sveriges alliansfrihet och bröt löftet att Sverige inte skulle gå med i Nato utan varken val eller förankring och diskussion i det egna partiet. En partiledare för ett parti som lovat att avvecklingen av kärnkraften skulle vara ”oåterkallelig”, att deras Europa inte bygger murar, som avreglerade kreditmarknaden, som försökt införa strejkförbud, prisstopp och lönestopp. Och så vidare.
Andra lägger ansvaret för låsningen i regeringsbildningen och pressen på Vänsterpartiet. Jag tillhör dem som tycker att Vänsterpartiet borde vara berett att släppa det kravet om de får en massa vänsterpolitik och bra garantier för det. Det finns något djupt ologiskt i att som V hävda att SD får all makt över en alliansregering och det även utan ministerposter. Medan Vänsterpartiet i motsvarande position, utanför en C-S-MP-regering, skulle bli helt maktlösa.
Men skillnaden är historiska erfarenheter. Borgerligheten har ända sedan 70-talet förstått att deras enda väg till regeringsmakten är samarbete. Kristersson har alltför väl visat SD att de får massa inflytande och att det går att lita på honom i ett samarbete. På samma sätt som Bildt och Reinfeldt tidigare byggt förtroende mellan de borgerliga partierna och visat att de partierna kan lita på dem.
Socialdemokraterna agerar precis tvärtom, de ser sig fortfarande som det stora statsbärande partiet som alla ska rätta sig efter. Behövs stöd av andra partier ska det tas, men de ska genom strategiskt maktspelande bjudas på så lite som möjligt. Vänsterpartiet har råkat värst ut, inte minst med den så kallade förnedringsklausulen som även gör att C är upphov tills Vs mistro. Men även MP, L och C har alla vittnat om S fulspel, utpressning och svikna löften i tidigare samarbeten. Att Vänsterpartiet inte har samma tilltro till Sossarna och självförtroende för ett sådant upplägg som SD har till Moderaterna är därför naturligt. Sossarnas maktfullkomlighet har nu kommit ikapp dem och de får betala priset för att samarbetspartier har behandlats som skit. Inget annat parti litar helt enkelt på dem.
Att Vänsterpartiet ensamt i regeringsunderlaget skulle stå utanför regeringen ter sig alltmer orimligt desto längre detta pågår. Det finns inget som helst skäl för Vänsterpartiet att gå med på det nu när C hela tiden kan hota med att gå till högern om de inte får igenom sin politik. Då är det bättre för V att C faktiskt går till högern och där kanske tynar bort eller ersätter L. Och att det framåt blir en mer tydlig och sammanhållen opposition som dessutom lär ledas av någon annan än Andersson.
Det enda rimliga nu vore dock, för att både uppfylla C:s krav och ge V en likvärdig behandling, en ren S-regering med avtal med C, MP och V. Och där alla fyra partier har statssekreterare och andra höga tjänstemän i Rosenbad. Inte för att S är ett parti att lita på varken när det gäller politiskt innehåll eller överenskommelser, utan för att de andra tre partierna i en friare roll skulle vara jämbördiga och ingen av dem sitta fast i regeringsburen. Samtidigt som S skulle vara helt beroende av dem.
Andersson verkar nu fått en sista (?) chans att ställa de senaste månadernas misslyckande till rätta. Misslyckas hon även med det är det faktiskt pinsamt dåligt av Andersson och sossarna. Förhoppningsvis leder det i så fall till en ny partiledning för S. En partiledning som både vågar stå för en progressiv politik och vill odla bra relationer med övriga på den rödgröna sidan.
MP är det enda partiet bland de rödgröna som avstått från att skuldbelägga de andra.
MP borde ha erbjudit sig att avstå från ministerposter om V och C också gjorde det för att lösa upp knutarna.


