Sen eftermiddag, i ljuset från utelampan, ser jag höstens löv som ska krattas innan de sakta förmultnar och blir till ny jord. Drygt fyrahundra mil härifrån satt nyss män i mörka kostymer. Där krattades det som vore det i en manege. Det talades om ”fredssamtal” mellan Ryssland och Ukraina. Det talades kanske om territoriella kompromisser, säkerhetsgarantier, buffertzoner och geopolitiska pussel.
Men ingen ställde den fundamentala frågan: Hur monterar vi ner den kultur som innebär att vapen och död – till och med folkmord – betraktas som acceptabelt?
Låt oss vara ärliga. Det som pågår bakom stängda dörrar är sällan en jakt på verklig fred. Det är en förhandling om maktbalans. Det militärindustriella komplexets intressen ska väl också tas tillvara. Aktiekurserna för försvarsjättarna har skjutit i höjden och de som tjänat miljarder på förstörelsen väntar på nästa lönsamma fas: återuppbyggnaden. Som tillväxtmotor. Krossa och bygg nytt. Sådant ger tillväxt, arbetstillfällen, avkastning på insatt kapital.
Så sitter männen i sina mörka kostymer, som vore de begravningsentreprenörer, och schackrar. Europa vill vara med. Så klart. För talan för vilka? I Sverige meddelar ”experter” att kriget helst inte bör avslutas förrän vi hunnit bygga upp vårt försvar. Annars finns risk att den ryska krigsmaskinen kastar sig över oss. Och ingen journalist tycks orka ställa frågan: Varför då?
Vem för förresten talan för de miljoner som är på flykt, vars trygghet smulats sönder? Vem för talan för de hundratusen ytterligare som kommer att dö eller lemlästas? Och vem för naturens talan i dessa fredssamtal? Svar: ingen.
Krig är det ultimata ekocidet. De ukrainska bördiga jordarna är förgiftade av tungmetaller, skogarna står i brand, floder har förorenats och ekosystem som tagit århundraden att bygga upp har raderats ut på några månader. Miljörörelsen är märkvärdigt tyst. Rädda för att låta flummiga i en tid när krigskultur är norm? Tystnad är feghet.
Samtalen kanske någon gång kommer att resultera i en tillfällig militär paus, en ”frusen konflikt” där vapnen vilar. Alltid något. Men om misstron och upprustningen fortsätter har vi bara lagt grunden för nästa katastrof.
En verklig fredsprocess måste – och nu tänker jag bli ärligt flummig – bygga på stegvis avrustning. Den bör utgå ifrån insikten att säkerhet inte byggs med fler missiler, utan med starkare civilsamhällen, ekologisk balans, rättfärdig fördelning och mänskliga rättigheter. Missiler utgör alltid ett hot. Starkare civilsamhälle, ekologisk balans, rättfärdig fördelning och mänskliga rättigheter utgör inte hot. Är det helt otänkbart att någon ledande politiker i dag vågar säga det högt?
I Ukraina och på andra ställen blåser också höstlöven ner. Det är inte mycket ide att kratta dem. Det är en lyx för oss som lever i fred. Så ta vara på löven, kratta dem och andas djupt. Snart kanske män och kvinnor i mörka kläder dragit kriget hit också. Av bara farten. Vi lever ju en krigskultur. Där få tankar är längre än pipan på en AK4.
Vintern hotar med slask, ungefär som politiken.
Att Centern ens behövt töva efter allt som sagts.
