I valrörelsens slutskede skrev jag en ledartext om hur det blåste progressiva, gröna, humanistiska vindar. Protesterna mot tonårsutvisningar var stora och 50 000 människor gav sig ut på gator och torg för klimatets skull. Jag märkte också att Socialdemokraterna inte direkt var det parti som dessa människor främst ville rösta på.
Många väljare som ville ha något annat än Tidöpartiernas politik gick snarare till de andra oppositionspartierna. V, MP och C ökade, men inte S.
V, MP och C tog väljare från andra sidan blockgränsen, men S tappade väljare högerut.
Som jag också skrev då upplever jag att S missat detta skifte i opinionen mot mer humanism, framtidstro, krav på att människovärdet respekteras och framtiden räddas från klimatförändringar:
”Flera av dessa problem har Tidöpartierna och Socialdemokraterna gemensamt. Ointresset för klimatfrågan, stödet för en oerhört hårdför kriminal- och migrationspolitik och få visioner om ett bättre samhälle.”.
Min bild är att detta är särskilt relevant just nu.
Regeringsbildningen har varit trög och låsningarna och de röda linjerna ser likadana ut som tidigare. Nu har dock SD sagt att de tänker släppa fram en Kristerssonregering och gå i opposition och Centerpartiet har öppnat för att de kan tänka sig att antingen stödja en regering med Magdalena Andersson som statsminister eller en regering med Kristersson som statsminister.
Den senare skulle alltså släppas fram och regera på nåder av SD, men samtidigt har Centerpartiets dröm under många år varit att återförena den forna alliansen. Den som splittrades av närmandet till SD och samarbetet med SD. Men eftersom de andra partierna, först M och KD och till slut L valt en mer auktoritär, hårdför linje och sagt ja till att genomföra inhumana reformer med SD, har Centern vänt sig till S och MP i första hand.
Centerpartiet har alltså inte gjort detta för att de plötsligt blivit vänster, de är fortfarande ett parti med en nyliberal ekonomisk politik, utan för att de i frihetliga frågor om migration, klimat och mänskliga rättigheter inte velat gå i den riktning SD kunnat påverka övriga allianspartier att ta.
Absurt nog har Socialdemokraterna under hela denna mandatperiod valt att lägga sig så nära Tidöregeringen det bara går i flera av dessa auktoritära frågor. Det har varit svårt att se skillnad mellan S och Tidöpartierna när det gäller migrations- och kriminalpolitiken. Att inte framstå som ”mindre hårda” än Tidö har varit en del av en högst medveten strategi för att försöka locka över väljare högerifrån.
Konsekvensen nu blir ju dock att det för Centerpartiet inte framstår som ett så mycket bättre alternativ att samarbeta med S än med M. S har ju försökt ge sken av att det inte är någon större skillnad mellan dem och M i just de frågor som är de som är avgörande för vilken regering C vill stödja.
Det talas mycket om vem som eventuellt bär skulden om det inte blir en rödgrön regering. Var det C eller V som var för benhårda med sina röda linjer? Oaktat det borde någon också nu ställa sig frågan: Sjabblade S bort både valresultatet och regeringsmakten för att vinna över Magdamoderater som inte fanns?
Rapporten Svenskarnas engagemang 2025 från Volontärbyrån konstaterar att 43 procent av vuxna, cirka 3,5 miljoner personer, engagerade sig ideellt det senaste året. De vanligaste drivkrafterna är gemenskap, att göra nytta och att stötta barns aktiviteter.
Sverige väntas få betydligt fler förmögna personer de närmaste åren, spår DNB Carnegie, samtidigt som Stadsmissionen i Fattigdomsrapporten 2026 belyser hur fattigdomen i Sverige ökar och hur överskuldsättning blir vanligare och särskilt drabbar människor med låga inkomster.
