Att blicka ut mot vår samtid och hävda att tidevarvet ter sig absurt vore en underdrift. Det räcker med att kolla på den utdragna processen kring den svenska regeringsbildningen och dess enerverande trassligheter. Det är som att väljarna existerar enkom för partiernas skull vart fjärde år, inte att partierna i demokratins namn representerar väljarna på ett anständigt sätt. Kort och gott, inledningen av denna mandatperiod är ett slags vittnesmål om en iscensättning av meningslöshet.
Apropå absurditeter och meningslöshet undrar jag vad Albert Camus (1913–1960) hade sagt? Under större delen av sitt författarskap utforskade han just frågeställningar kring det absurda i varierande litterära former: Romaner, noveller, dramer, filosofiska essäer. Grundvalen i hans tänkande handlade om att han definierade ”det absurda” som krocken mellan människans längtan efter mening i livet och universums tysta likgiltighet inför denna innerliga längtan. I grund och botten är ”det absurda” ett försök att begreppsliggöra det existentiella konfliktförhållandet mellan den enskilda människan och Varat.
I början av 1940-talet får ordet dock en fördjupad innebörd under påverkan av yttre verkligheter. Som idéhistorikern Michael Azar formulerade det så elegant: ”Från och med nu betecknar det absurda också de förnuftsvidriga orättvisor som hemsöker människornas liv. Det är nazismen, fascismen och imperialismen. Det är fattigdomen och svälten. Det är gaskamrarna och tvångsarbetslägren.”
Azar beskriver hur Camus betraktade sig som ett vittne till denna ”tragiska epok” i mänsklighetens historia som bland annat bestod av slitningarna i Algeriet och ockupationsåren i Frankrike. Omständigheterna kom att påverka honom till den grad att han intresserade sig för idén om den politiska och sociala revolten. Efter andra världskrigets slut förklarade han i en av sina privata anteckningsböcker från 1935–1959 att ”motvikten mot det absurda är människornas gemenskap i kampen mot det”.
I ljuset av denna insikt får författaren en ny uppgift utifrån en förståelseram om att den litterära praktiken inte längre handlar om ett personligt skapande vars verk ses som ett självändamål, menar Azar. De litterära verkens meningsskapande måste införlivas i Revoltens livskraft. Språket är ett sådant redskap. Att med sinnlighetens ord- och formuleringskonst undanröja de själlösa tankekonstruktioner som ständigt hotar att utplåna vår förmåga till medmänsklighet och medkänsla.
Tidigare upplevde jag Camus som en dysterkvist när han talade om livets meningslöshet, men tydligen ville han inte alls uppfattas så. Han ville värna om livets gåtfullhet och såg därför kärlek som en slagkraftig form av revolt. I sin essä Åter i Tipasa från 1952 finns ett av hans mest berömda citat: ”För det är bara otur att inte vara älskad; att inte älska däremot en olycka”. Kärlek är något man inte kan kräva av andra, men det är något man själv kan skänka. Den största faran uppstår när människan förlorar sin förmåga att älska.
Camus ger mig möjligheten att blicka ut mot den politiska samtiden i ett nytt perspektiv. Först nu inser jag att riksdagspartierna – medvetet eller omedvetet – ägnar sig åt en kärlekslöshet riktad mot livet, och i denna kollektiva handling blir politiken meningslös. Nästan ingenting görs av omtanke om samhällets allra mest sårbara.
Andreas Almgren! Vilken makalös insats i New York Maraton!
Sverige tillhör de EU-länder som spenderar minst på sociala utgifter, enligt en ny rapport från Försäkringskassan. Arbetslösa och personer med funktionsnedsättning är särskilt drabbade.
