Jag hoppas att det löser sig på den rödgröna sidan, men för varje presskonferens de senaste dagarna har knutarna blivit hårdare.
Jimmie Åkesson tycktes först lösa upp något när han sa att Sverigedemokraterna kunde lägga ner sina röster och släppa fram en borgerlig fyrpartiregering. Utan avtal eller andra band. Däremot kunde de tänka sig att förhandla i enskilda frågor.
Men det som kan ha lösts upp var Centerpartiets reservationer mot att ansluta sig till de andra borgerliga partierna. Elisabeth Thand Ringqvist sa på en pressträff i lördags att C inte har ändrat inställning till SD. De tänker inte medverka i eller stödja en regering med SD-ministrar eller avtal med SD. Man kan fråga sig om det är en slump – förut har de talat allmänt om beroende, nu var det mer specifikt.
Thand Ringqvist utlyste en tävling, där Andersson och Kristersson skulle återkomma med de bästa förslagen till en regering med mycket mittenpolitik och minsta möjliga inflytande från ”ytterkantspartierna”.
Varpå Magdalena Andersson påpekade att Kristerssons regering skulle bli en minoritetsregering, som skulle hamna ”helt i händerna på SD”. För att ytterligare förtydliga sa hon och Nooshi Dadgostar båda att de skulle gå i full opposition och inte förhandla.
Enligt Expressen vill Elisabeth Thand Ringqvist hellre vara med i en högerregering – och hon leder ju ett borgerligt parti. Dessutom vill de borgerliga partierna samarbeta med varandra, medan de rödgröna inte ens verkar ha ett samarbetsklimat.
Ett extraval skulle vara ett nederlag, men om alternativen är extraval, en ny Kristerssonregering med någon form av SD-stöd eller ingenting kanske inte extravalet är värst.
Tänk om de rödgröna skulle ta det som en chans att skaka av sig den gamla valrörelsen och hitta nya trådändar att börja nysta i tillsammans. Om det inte blir en rödgrön regering skulle det i alla fall kunna bli en opposition med lite fart i.
Cirkus Trump förlorar makten i USA:s kongress.
De låga förväntningarna på klimattoppmötet COP31.
