Var COP17 ett historiskt genombrott för urfolk – eller ett steg tillbaka?

Urfolk förvaltar många av jordens mest artrika områden, som regnskogen i Amazonas och Kongobäckenet och korallrev i Stilla havet, och beskrivs ibland som den biologiska mångfaldens väktare. Urfolk förvaltar eller har traditionella rättigheter till drygt en fjärdedel av jordens landyta och har därför en viktig roll att spela inom global naturvård. 

När FN:s nyligen avslutade toppmöte om biologisk mångfald, COP17 i Jerevan i Armenien, summeras av miljöorganisationer och forskare råder enighet om att genomförandet av det globala avtalet som ska hejda och vända förlusten av biologisk mångfald går för långsamt, och finansieringen är otillräcklig. Naturskyddsföreningen kallar mötet för ”en besvikelse”. Däremot lyfter organisationen fram arbetet med att stärka urfolks och lokalsamhällens deltagande som en framgång under mötet. 

– Det är positivt att COP17 stärker urfolks och lokalsamhällens möjligheter att påverka genomförandet av naturavtalet och förbättrar förutsättningarna för deras medverkan i naturvårdsarbetet, säger Karin Lexén, generalsekreterare, i en kommentar.

Nordiska rådet beskriver COP17 som ett ”historiskt genombrott för urfolk och lokalsamhällen”.

– Vi firar detta historiska antagande, sa Jennifer Corpuz, förhandlare för International indigenous forum on biodiversity, under avslutningssessionen, rapporterar Mongabay.

Permanent representation

Vad det handlar om är att toppmötet enades om arbetsformer för ett permanent underorgan i konventionen om biologisk mångfald. I praktiken innebär det att urfolk och lokalsamhällen fått stärkt rätt att delta och mer direkta kanaler för inflytande i FN:s beslutsfattande, i stället för att enbart förlita sig på att deras respektive nationella regeringar företräder dem. 

Inom underorganet ska en av ordförandena i den rådgivande gruppen för urfolk och lokalsamhällen nomineras av staterna, och den andra av representanter för urfolk och lokalsamhällen, förklarar Claudia Ituarte-Lima, forskare inom miljörätt vid Raoul Wallenberg-institutet och knuten till Lunds universitet.

– Detta var en känslig fråga, och framgången var långt ifrån självklar. Därför kan det verkligen betraktas som en viktig framgång, säger hon.

Claudia Ituarte-Lima deltog i COP17, där hon presenterade forskningsresultat och gav även juridiskt stöd till Armeniens miljöministerium inför toppmötet.

Traditionell kunskap

Beslutet om arbetsformer för underorganet får praktiska konsekvenser för exempelvis vilken typ av rådgivning underorganet ger i samband med målet att skydda 30 procent av världens land- och havsområden senast 2030, det så kallade 30×30-målet. Målet måste genomföras i partnerskap med urfolk och lokalsamhällen och med ett människorättsbaserat förhållningssätt, säger Claudia Ituarte-Lima.

– Det allra viktigaste är att säkerställa att 30×30-målet alltid respekterar urfolks och lokalsamhällens rättigheter och att deras röster också blir hörda i andra beslut.

Urfolks och lokalsamhällens erfarenheter och traditionella kunskaper om biologisk mångfald ska respekteras och integreras i globala och nationella insatser för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.

– Om ett land exempelvis planerar att inrätta ett nationellt skyddat naturområde måste processen säkerställa ett meningsfullt deltagande av de människor som är beroende av dessa ekosystem och lyssna till deras perspektiv. Utöver skyddade områden är erkännandet av och respekten för urfolks och traditionella territorier också avgörande för att uppnå målen i det globala ramverket för biologisk mångfald, säger Claudia Ituarte-Lima.

Samerådet kritiska

Men i COP-delegationen från Samerådet, som är en samarbetsorganisation för samiska organisationer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland, råder besvikelse – kring samma beslut som andra målat fram som framgång, alltså arbetsordningen för det nya permanenta underorganet.

– Beslutet säkerställer inte ett fullvärdigt, genuint och effektivt deltagande för urfolk; det är ett steg tillbaka när det gäller erkännandet av urfolks rättigheter, menar Eirik Larsen, chef för Samerådets avdelning för mänskliga rättigheter. 

Han syftar på att urfolk efter oenighet slagits ihop med lokalsamhällen när det gäller representationen inom FN-systemet. Samerådet hade argumenterat för att alla sju ”sociokulturella regioner” där urfolk finns organiserade skulle finnas representerade (exempelvis inuiter och samer i Arktis), medan beslutet istället utgår från en representation utifrån fem grupper av stater. Följden blir att urfolk inte är garanterade att delta i viktiga beslut.

– Detta handlar inte bara om representation eller terminologi; det rör urfolks rätt till självbestämmande, inklusive rätten att själva utse sina företrädare. Genom att gruppera urfolk tillsammans med andra kategorier finns en risk att urfolks särskilda rättsliga ställning och kollektiva rättigheter gradvis urholkas, fortsätter Eirik Larsen.

”Angrepp”

Även de nordiska länderna och andra som i allmänhet stöder urfolk ställde sig bakom förslagen som röstades igenom, något som Eirik Larsen beklagar.

– För oss framstår händelseförloppet under förhandlingarna som ett samordnat angrepp på urfolks särskilda rättsliga ställning.

Vilken roll borde samer och samiska organisationer spela i det naturvårdande arbetet i Norden i dag?

– Det är väl dokumenterat att den biologiska mångfalden generellt bevaras bättre i områden som förvaltas av urfolk, alltså är urfolks traditionella kunskap, hållbara markanvändning och förvaltningssystem avgörande för att uppnå målen i det globala avtalet om biologisk mångfald. De nordiska staterna är beroende av det samiska folket och samiska organisationer om de ska lyckas hejda förlusten av biologisk mångfald. Detta innebär också att samerna måste spela en central roll i beslut som rör hur naturen förvaltas. 

Eirik Larsen tar världsarvet Laponia som exempel, som sedan 2011 förvaltas av samebyar och kommuner i området tillsammans med representanter från Naturvårdsverket och länsstyrelsen.

– Denna förvaltning vilar på samisk kunskap och en förståelse för att naturen och utövandet av samisk kultur är oskiljaktigt förbundna med varandra. Det samiska nyttjandet av området står inte i motsats till naturvård; det är tvärtom en integrerad del av hur området förvaltas och skyddas.

Eirik Larsen tillägger:

– Vi bör inte enbart betraktas som kunskapsleverantörer som myndigheterna kan rådfråga, utan snarare som rättighetsbärare med rätt att delta i beslutsprocesser.

Miljöförsvarare

Även Claudia Ituarte-Lima har kritik mot toppmötets resultat, ur ett människorättsperspektiv. En fråga som hon saknade i COP17:s beslut var ett starkare åtagande för att skydda miljöförsvarare – människor som ofta utsätts för hot, våld och trakasserier och som i många fall tillhör urfolk, landsbygdssamhällen och personer av afrikansk härkomst.

Skyddet av miljöförsvarare nämns uttryckligen i mål 22 i FN:s globala ramverk för biologisk mångfald, men Claudia Ituarte-Lima skulle vilja se att mänskliga rättigheter integreras och genomförs i hela ramverket, säger hon.

– Från mobilisering av resurser till uppföljning av framstegen i genomförandet, och med hänsyn till ramverkets jämställdhets- och generationsperspektiv. Det behövs en djupare förståelse för dessa frågor, vilket också gäller exempelvis kvinnors och flickors rättigheter.

Claudia Ituarte-Lima efterlyser ett intersektionellt perspektiv, vilket betyder en förståelse för hur olika maktstrukturer som kön och etnisk tillhörighet samverkar och behöver studeras tillsammans.

– Erfarenheten av att vara en urfolkskvinna eller urfolksflicka i Amazonas skiljer sig från erfarenheten av att vara en urfolkskvinna eller urfolksflicka i Sápmi. Det handlar om de många olika former av utsatthet som de kan möta, men vi måste också lyfta fram att de är avgörande förändringsaktörer för att uppnå målen i konventionen om biologisk mångfald, säger Claudia Ituarte-Lima.