Teater utforskar inbördeskrigets smärta

Dramatikern och regissören Anna Azcarate älskar Spanien. Det är hennes pappas hemland och hon tillbringade många somrar och jular där som barn. I nyskrivna pjäsen Tu madre/Din mamma tar hon avstamp i landets mörka historia. Hon spelar tillsammans med EvaMaria Oria, som också har spanska rötter. 

– Idén till föreställningen uppstod ur en önskan att göra något av minnena, och i synnerhet undersöka vad det gör med människor att leva i ett land under inbördeskrig och diktatur, och hur det påverkar i efterföljande led många år efteråt, förklarar hon när vi ses någon vecka före premiär.

Anna Azcárate har en timme över innan övriga ensemblen – EvaMaria Oria och cellisten Emma Augustsson – infinner sig för repetition i Aliasteaterns grottlika lokaler i Vasastan i Stockholm. Scenens karga fond av stenblock och tegel ter sig särskilt passande för ett psykologiskt drama om inbördeskrigets efterverkningar.

Anna Azcárate var i tidiga tonåren när diktaturen föll 1975, och den fanns i hennes medvetande framför allt som en känsla.

– Det var en upplevelse av att vara det där kärlet som mycket hamnade i men som jag som barn inte kunde sortera i vad det var. Jag visste ju också genom min pappas berättelser hur Francoregimen såg ut i hans ögon, och vad han tyckte samlades naturligtvis i oss barn.

Berättelse med tydlig avsändare

Hon betonar att hon varken är historiker eller politiker, utan berättare. En roll som hon tycker är särskilt viktig i dag, när sanningshalten i både text och bild ifrågasätts. 

– Den klassiska devisen om att verkligheten alltid överträffar dikten aldrig har väl aldrig varit så sann, för att verkligheten gör anspråk på att få dikta och det är hur läskigt som helst. Nödvändigheten och längtan efter den genuina och autentiska rösten som finns i dikten – en pjäs, ett musikstycke – har fått en helt annan plats i mitt liv nu. För där vet man att dikten är skriven av dig och du har 100 procent rätt att fabulera. Jag spår stora tider för dikten och konsten!

Anna Azcárate anser att konsten medvetet måste flytta sig bort från kraven att göra sig till något annat än uttolkare av vad människan är. Samtidigt har hon i pjäsen valt att införa en hel del information om spanska inbördeskriget. 

– Fy fan, jag skäms när jag sitter och pratar nu, men jag tänker att den kunskapen om hur det såg ut måste man ha med sig för att förstå psykologin mellan två människor. Men jag har också varit väldigt noga med att inte låsa fast mig i en särskild ringhalva.

Vill inte manipulera publiken

Det primära för Anna Azcárate är att skapa en spännande berättelse. Handlingen i pjäsen kretsar kring de två kvinnorna Carmen och Elena som har olika sätt att hantera smärtsamma erfarenheter. Vid ett möte upptäcker de en historia som för alltid kommer att förändra deras liv.  

– Det är mycket spännande med psykologi. Jag ville berätta om en plats som jag älskar, staden Madrid, Spanien, och om människor som jag kan förstå. Det vill säga, någon som inte riktigt känner sin historia och någon som gör allt för att dölja den. 

Av publiken förväntar sig regissören att den är ”bärare av väldigt mycket kunskap och intelligens”.

– Så när folk frågar mig “vad vill du att publiken ska gå ut härifrån med”, vem fan skulle jag vara att skräddarsy något för att manipulera dig att gå ut med någonting? Nej! Jag jobbar inte så. Jag gör det jag tycker är absolut viktigast för mig och sen hoppas jag, eftersom vi är människor som delar mycket kunskapsmateria, att andra kommer känna igen det jag pratar om.

Hon tycker att mycket som görs runt omkring på teatrarna i dag är väldigt offensivt. 

– Jag vårdar nog mer tystnaden. Jag tänker som ett experiment, hur långt ner kan man gå utan att det tappar sin styrfart? Och man kan gå väldigt långt, för det som händer då är att folk slutar småhosta och lutar sig fram. Och så tänker jag att det fungerar också i det offentliga samtalet.