Elisabeth Thand Ringqvist har avslutat sitt sonderingsuppdrag utan stöd för en mittenregering. Ändå finns det tydligen en majoritet för mittenpolitik. Det går förstås att få ihop om man placerar V och SD i varsin ytterkant och räknar resten. Att resten skulle behöva vara överens om något är en detalj som återstår att lösa. Mitten är ju förnuftig. Och mitt i det råkar Centerpartiet alltid stå.
Men vad betyder egentligen ytterkant? Och varför skulle avståndet till Centerpartiet avgöra vad som är demokratiskt acceptabelt?
Låt oss vara generösa. Både V och SD vill förändra grundläggande samhällssystem. Vänsterpartiet har socialismen som långsiktig vision. SD vill omforma samhället efter en nationalistisk föreställning om vilka som hör hemma här. Skillnaden är att demokratins grundläggande principer måste värnas för att vi fredligt ska kunna strida om hur samhället ska se ut. Det ekonomiska systemet måste däremot kunna förändras genom just den demokratiska processen.
Klimatkrisen kräver dessutom omfattande förändringar av ekonomins spelregler. Vi lever på en ändlig planet. Ändå kallas ekonomisk omprövning oansvarig, medan tron på ständig tillväxt får heta realism.
Extremism har genom historien använts för att markera gränserna för den rådande ordningen. Vad som är extremt beror på var mitten ligger. I antikens politiska tänkande kunde en alltför inkluderande demokrati betraktas som extrem. Under 1800-talet blev extremism ett sätt att benämna statens fiender, däribland demokraterna och deras hotande pöbelvälde. Att vara ”extrem” är ingen tidlös egenskap. Det är en relation till en norm. Frågan är vad politiken faktiskt innebär, inte hur långt den placeras från en godtycklig mittpunkt.
Och den som får definiera normen får också definiera avvikelsen.
Mitten är nämligen inte en ideologi. Det är en plats i ett koordinatsystem vars nollpunkt är flytande. Att kalla sin politik mittenpolitik är att dölja vilka värderingar den bygger på. Centerpartiet har långtgående marknadsliberala övertygelser. Det är ideologi även när den får applåder från näringsliv och ledarsidor. Varför skulle dessa dogmatiska övertygelser vara mindre ideologiska än V:s önskan om högre skatt på stora förmögenheter?
Ta karensavdraget. Socialdemokraterna vill avskaffa det. Elisabeth Thand Ringqvist har sagt att C går i opposition om det innebär ökade kostnader för företagen. Här handlar konflikten om vem som ska bära kostnaden när människor blir sjuka. En alldeles vanlig fördelningspolitisk fråga.
Någon gång har C-företrädare fått följdfrågan om varför C vägrar regera med V. Maud Olofsson förklarade att V hotar den svenska ekonomin. När hon pressades att konkretisera pekade hon på ett förslag förutom karensavdraget: miljardärsskatt.
Hellre extraval än V i regeringen alltså. En röd linje för miljardärernas skull. Men varför skulle den som prioriterar annorlunda vara mer extrem än den som vägrar kompromissa?
Det borde C kunna svara på. I en intervju i SVT den 23 oktober förklarade Thand Ringqvist varför C inte vill samarbeta med SD. Hon hänvisade till en lång lista med skäl. På frågan om det fanns något V kunde erbjuda för att få C att ändra sig svarade hon bara att partierna står ”otroligt långt ifrån varandra politiskt och ideologiskt”. Reportern frågade: ”Du vill inte säga vad huvudskälet är?” Svaret blev: ”Nej, inte just nu.”
Vid återrapporteringen låg C:s egna röda linjer fast. De andra partierna behövde däremot se över sina. Varför är just C:s gränser självklara, medan andras ska flyttas? Centerpartiet gör anspråk på att avgöra vilka partier som är acceptabla regeringspartners, men slipper i ena fallet precisera vilka principer gränsdragningen bygger på. Varför nöjer sig journalisterna med det?
Den som oroar sig för en blodig revolution vid nästa budgetomröstning kan nog sova lugnt även med V i en S-ledd koalition. Däremot borde vi vara oroliga när ogillande av skattepolitik framställs som jämförbart med motståndet mot ett nationalistiskt parti som fått avgörande inflytande över regeringens politik och allvarligt skadat demokratin. Utvisningar, förvar, splittrade familjer och förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap ingår i vad som bör anses vara en redan påbörjad etnisk rensning.
Det är här medierna borde sluta acceptera den bekväma geometrin. Be Centerpartiet ange kriterierna. Menar de med extremism ett hot mot demokratins institutioner, ett accepterande av våld, en vilja att omfördela egendom, eller helt enkelt att någon vill annat än de själva? När blir en demokratisk reform så farlig att väljarna måste rösta igen, tills ”mitten”, med 7,03 procent av rösterna, får sin vilja igenom?
Problemet är inte hur väl V lyckas anpassa sig till mitten. Problemet är att en ekonomisk maktordning som vi måste kunna ifrågasätta görs till själva måttstocken för politisk normalitet.
Det är inte extremt att vilja förändra ekonomin. Det är demokratins uppgift att göra det möjligt. Extremt är däremot att låtsas att ens egna ekonomiska dogmer är samma sak som demokratins gränser.
Demokratin ger oss möjlighet att förändra även det ekonomiska systemet.
Det anses vara extremism att vilja beskatta miljardärer, men sunt förnuft att skydda ojämlikheten de skapar.
