Den som ifrågasätter dagens högeffektiva skogsindustri får ofta höra att den är viktig för jobben. Men mer avverkning är inte detsamma som fler jobb. Ett hyggesfritt skogsbruk, med mer omsorg om skogen, ger både kvalitet och arbetstillfällen, skriver Emil Siekkinen.
DEBATT. Skogspolitiken är en svår fråga i förhandlingar om en rödgrön regering. Miljöpartiet vill stärka skyddet för hotade arter och begränsa avverkningarna, medan Centerpartiet (och majoriteten i riksdagen) betonar skogsägarnas äganderätt och möjligheten att bruka skogen. Samtidigt framhåller branschorganisationen Skogsindustrierna att skogsindustrin är en viktig arbetsgivare. Och den som utsätter den svenska, högeffektiva skogsindustrin för kritik kan strax få höra motargumentet: ”Jobben.” Skogsnäringen skapar arbetstillfällen. Men varför skulle mängden arbete i skogen behöva vara proportionell mot den mängd virke som avverkas?
Det är inte självklart. Tvärtom är den svenska skogsnäringens historia en berättelse om hur näringen lärt sig att producera alltmer virke med allt färre människor.
För det moderna svenska skogsbruket är ett tekniskt sett imponerande system. Maskiner har ersatt människor i arbetsuppgift efter arbetsuppgift. En modern skördare fäller, kvistar, och kapar träd med precision och i högt tempo, varför den ersatt större arbetslag. Skotare skotar biomassan från skogen till en bilväg. Digital teknik planerar körvägar och optimerar produktionen. Resultatet är hög produktivitet. Om målet är att producera så mycket virke som möjligt till så låg kostnad som möjligt är detta fördelaktigt.
Men produktivitet är ett medel, inte ett samhällsmål i sig. Frågan blir då: Vad händer om skogen optimerats för fel slags produktivitet?
För det är fullt möjligt att det som behövs inte är mer virke per arbetstimme, utan det som behövs är högre värde, mer arbete och mer kunskap per hektar – samtidigt som mindre biomassa hämtas från skogen.
Istället för att betrakta skogen som ett råvarulager som med jämna mellanrum ska tömmas och ersättas med en ny generation träd kan ett mindre maskinberoende skogsbruk användas. Vissa träd fälls. Andra lämnas kvar. Gamla och ekologiskt viktiga träd får stå kvar. Tunga maskiners frånvaro minskar skadorna på jordmånen. Naturlig föryngring får större betydelse. Skogens befintliga strukturer och ekologiska samband blir en del av själva produktionen.
Det är ett mer selektivt skogsbruk som tar hänsyn till varje skogs karaktärsdrag och behov.
Och det är också ett mer arbetsintensivt skogsbruk.
Vilket leder till frågan om arbetstillfällen.
I det hyggesfria skogsbruket behövs fler människor som kan bedöma vilka träd som ska tas och vilka som ska lämnas. Någon måste ta större hänsyn till markens känslighet. Någon måste följa föryngringen och utvecklingen över tid. Restaurering, naturvård, och skonsammare metoder kräver kunskap och närvaro.
Detta är en helt annan ekonomisk modell än den rådande.
Arbetsbesparing och effektivisering anses ofta vittna om framgång. Vad gäller skogsbruket ryms här en historisk ironi. När skogsbruket mekaniseras och tio personer ersätts av två betraktas det som en produktivitetsvinst. Och ur företagets perspektiv stämmer detta. Men senare, när någon föreslår ett mer arbetsintensivt skogsbruk, används antalet jobb i den befintliga modellen som argument för att förändring skulle vara farlig.
Det blir nästan cirkulärt: Skogsnäringen har gjort skogsbruket mindre arbetsintensivt – och använder sedan de jobb som finns kvar som argument för att modellen inte får förändras.
Men samhället kan välja att skapa arbete genom att göra skogsbruket mer omsorgsfullt i stället för att göra det ännu mer effektivt.
Det skulle också kunna förändra hur själva råvaran betraktas. I dag är en central fråga hur mycket virke skogen kan tömmas på. Men om mindre råvara skördas, måste den råvara som tas ut vara av högre värde. Produkter med lång livslängd måste prioriteras. Återbruk och återvinning måste förstärkas. Kvalitet kan ersätta kvantitet. Svensk textilindustri har gått från att vara en stor fabriksindustri till att vara en kunskapsindustri som präglas av forskning, materialinnovation, och cirkulära lösningar. Skogsindustrin har redan liknande drag och kan utveckla detta arbete.
Genom att bestämma hur Sveaskogs skogar ska brukas, kan svenska staten alltså påverka hur många skogsrelaterade arbetstillfällen det ska finnas i Sverige, och på så sätt stärka den inhemska arbetstillgången.
Konflikten mellan Centerpartiet och Miljöpartiet visar att skogspolitiken handlar om grundläggande politiska vägval: äganderätt, naturhänsyn och statens ansvar. Men oavsett hur regeringsförhandlingarna slutar borde frågan om skogens framtid inte begränsas till hur mycket virke som kan produceras eller hur många avverkningar som kan genomföras.
Sverige behöver skogsindustri. Men Sverige behöver också levande skogsekosystem och naturkapital som inte kan ersättas inom en enda omloppstid.
Det handlar inte om att välja mellan levande skog och jobb. Det handlar om vilka slags jobb som ska skapas, och vilket slags skog som ska klä landet.
