Skam är det vi känner när vi går över fel gränser – och det är en funktion vi behöver, skriver Marita Larsson, även i vårt sekulariserade samhälle. Skammen kan inte helt ersättas med lagar, för då ser vi inte när lagstiftningen är skamlig.
DEBATT. Nu går skam på torra land, skampåle på torget, skamvrån i skolan, skäms på dig, vad skämmigt, att vara skamlös. Vårt språk är fullt av ordet och begreppet skam, men nu verkar det vara på väg in i vår tankevärld och värderingsgrund med förnyad kraft.
Experter och psykologer anser att vi som samhälle behöver begreppet för att vi ska kunna leva och existera tillsammans på planeten eller i ett land, ett samhälle eller en grupp. Har vi inte någon känsla för att vi har gått över en gräns med något beteende ligger vi illa till. Då blir vi gränslösa och förlorar vår förmåga till empati, medkänsla, solidaritet med andra. De andra som kan vara som vi, eller de som inte är som vi men som vi likväl måste acceptera och respektera och inte behandla skamlöst. Det har vi inte någon rätt till.
Moralisk skam är något som religioner tidigare tolkat – hur och när människor ska skämmas och vad de ska stå till svars för, vilket beteende ett samhälle inte accepterar. Skamvrån i de gamla skolorna kommer troligen från det arvet, eftersom skolorna till en början var religiösa. Det svenska samhället slog fast 1724 att skamstraff var det bästa sättet att behålla disciplinen i skolan.
Med sekulariseringen i den västerländska kulturen är begreppet i stort sett osynligt, då det finns lagar och regler, överenskommelser för hur man ska bete sig mot varandra utifrån medkänsla, rättvisa, faktabevisning, forskning.
Att döda en person är ett brott, ett konkret faktakonstaterande när bevis finns och straff ska utmätas.
Men vad händer när de som bestämmer lagarna inte längre tar hänsyn till medkänsla, solidaritet och acceptans, utan lagstiftar om förfaringssätt som diskriminerar och behandlar vissa människor enligt andra, sämre måttstockar? Som tillåter ett skamligt beteende?
Hur synliggör vi då skammen, de skamlösa lagarna som redan tagit oss tillbaka till historiens mörker? Duger det att säga, när den historiska domen faller över oss som lever nu, att vi inte visste?
Nu skickar vi tillbaka människor till deras eventuella hemländer eller till andra platser, de som solidariteten inte räcker till. I dag åker de flyg, bil eller buss. Förr hade vi tågen till lägren. Det som vi skulle berätta om och som vi aldrig skulle glömma. Har vi redan glömt?
I dag ligger lägren, som våra regeringar finansierar med våra skattepengar för att despotiska regeringar ska ta hand om asylrätten som vi borde ta ansvar för, utanför EU.
Det skamlösa beteendet att döma några efter vissa måttstockar och regler, att stjäla medborgarskap, att införa begrepp som icke inrest som EU:s migrationspakt nu gör, är inget annat än skamligt och övergångsregeringen ska skämmas. Göra avbön och ställas i skamvrån.
Den nya regeringen måste ändra lagarna, ta tillbaka initiativet för det mänskliga, för vi vill inte skämmas mer! Ty annars blir vi passiva medlöpare till skammen under det tjugoförsta århundradet.
