Inga pengar till utbildning – men desto mer till vapen och upprustning. Så ser det ut i många länder, och debattörerna uppmanar alla att stödja och lyssna på protesterna.
DEBATT. Skolungdomar, studenter, arbetare och deras fackliga organisationer har samlat hundratusentals i protestaktioner i Frankrike, Spanien, Belgien, Tyskland, Argentina, Chile, Indien, Brasilien, Storbritannien med flera länder.
Det handlar inte om isolerade aktioner, utan om en pågående serie av blockader, strejker och massdemonstrationer, med ökande samordning mellan elever och studenter å ena sidan och arbetare och deras fackliga organisationer å andra sidan. Skolorna förfaller, med överfulla klasser och neddragningar av lärarvikarier, boendesituationen blir alltmer ohållbar och lönerna räcker inte till livets nödvändigheter. Vården lider av liknande problem, både vad gäller kvaliteten för brukarna och arbetsmiljön. Regering efter regering hävdar att det inte finns några pengar, men fortsätter samtidigt att sänka skatterna för de rika och för storföretagen, trots deras miljardvinster. Den enda budgetposten som inte minskar, utan tvärtom ökar rekordsnabbt till historiska nivåer, är den för militära utgifter. Pengar finns alltid också för polisens repression mot protesterna.
I Frankrike har protesterna spridits från Paris förorter till hela landet. Minst 250 000 personer är ute på gatorna, tusentals har gripits, övervåldet mot barn och unga från polisen är enormt, med användning av granater och kravallgevär, med en bortsprängd hand, ett förlorat öga med mera som följd. Samtidigt som Frankrikes försvarsbudget för 2026 uppgår till 57,1 miljarder euro har antalet lärartjänster minskats med 10 000 de senaste tio åren. Studenter och lärare vittnar om skolinfrastrukturernas förfall, där tak ramlar in, toaletter saknas.
Den 3 oktober 2026 demonstrerade tusentals unga i Tyskland under parollen ”De rika vill ha krig, de unga vill ha framtid”, och ungdomsrörelsen ”Skolstrejk mot värnplikt” har spridit sig mellan gymnasieelever runt om i landet. Tysklands försvarsbudget för 2026 överstiger 108 miljarder euro, och fram till 2029 väntas den stiga till omkring 152 miljarder, en tredubbling jämfört med 2023. Die Linkes gruppledare Pellmann uttalade att ”Snart går en av tre euro till militarisering, inte till skolor, inte till bostäder eller omsorg”.
I Spanien bröt protester ut i över 50 städer, där hundratusentals människor krävde rätten till ett hem. En symbol för bostadskrisen blev 87-åriga Maricarmen Abascal, som vräktes från den lägenhet där hon bott i 70 år, och tragiskt avled två veckor senare. Samtidigt har omkring 65 000 lärare i den offentliga skolan i Madrid inlett strejk mot vad de beskriver som år av underfinansiering, växande elevgrupper, ökad arbetsbelastning och otillräckligt stöd till elever med särskilda behov.
Missnöjet har även märkts på gatorna, där omkring 25 000 lärare, elever och familjemedlemmar demonstrerade till försvar för den offentliga utbildningen. Fackförbunden uppskattar att cirka 70 procent av lärarna deltog i strejkens första dag. Det råder ingen tvekan om att konflikten speglar en växande oro för välfärdens framtid i Spanien. Den spanska regeringens bostadsplan för perioden 2026–2030 uppgår till 7 miljarder euro, en summa som motsvarar ungefär två och en halv månads militärutgifter. Samtidigt är det internationella investeringsfonder och fastighetsbolag som i allt större utsträckning påverkar bostadsmarknaden med sina spekulationer. Det här underminerar folks rätt till hem. Frågan som allt fler ställer är om staten verkligen prioriterar rätten till bostad och en stark offentlig utbildning. Känns det igen?
Här i Sverige har staten lovat Nato att Sverige ska närma sig målet om 5 procent av BNP i försvarsutgifter redan 2030. Samtidigt har anslagen till folkbildningen skurits ned med 500 miljoner kronor sedan 2023, vilket fått en femtedel av verksamheten att försvinna. På landsbygden är nedskärningarna 25 procent. Kommunerna urholkas kontinuerligt vilket så klart kommer att ha sin effekt på klassrum, bostäder och äldreboenden bland annat.
Ärligt talat lyssnar den politiska klassen inte på de unga, för i deras kalkyl har de unga inget förhandlingsutrymme. De har inte rätt att rösta förrän de är 18, de är inga kapitalägare. I det här systemet finns det inte plats för framtiden, utan det är dagens vapenindustrier och storföretag som måste gödas. Media är till stor del i de rikas händer och tillsammans med regeringarna försöker de få oss att tro att det är genom militär upprustning som vi ”skyddar nästa generation”. Men protesterna mot militarisering av hela samhället, på välfärdens bekostnad, visar tydligt vad ungdomar föredrar världen över. Inte fler robotvapen, utan bättre skolor. Inte avancerade radarsystem, utan överkomliga bostäder och en framtid.
De alltmer organiserade och samordnade protesterna inger hopp. Ett hopp som vi alla måste stötta, lyssna på och stå upp med. De unga ska inte behöva gå ensamma i demonstrationer, där ska även vi vuxna, fackföreningar, civilsamhälle gå. För det handlar om vår gemensamma framtid, en framtid vi aldrig ska sälja, där våra resurser går till våra skolor, bostäder och klimatet och inte till vapen.
