Första gången jag snubblade över en hemlös människa som låg på trottoaren som ett hjälplöst paket av ytterkläder var i USA. Jag tänkte att jag aldrig skulle vilja leva i ett land som nedvärderade sina medmänniskor till den grad att de struntade i om de var levande eller döda.
I dag ligger det bylten av ytterkläder med levande individer inuti på trottoarerna i de flesta stadskärnor i Sverige, formlösa paket med hemlösa människor som inte vet vem som ska betala för deras nästa mål mat. Det är så ovärdigt ett samhälle att man vill gråta.
Men det värsta är att vi slutat gråta. Vi har härdat oss, vi har gjort de hemlösa till något annat än medmänniskor som är värda respekt och omtanke, vi har slutat att se hemlösheten som ett gemensamt samhällsproblem.
I den polariserade världen avhumaniserar vi gärna den andre. Det har blivit norm. En standard som underblåses av de ryska trollfabrikerna, vilket Ukrainas attacker mot dem visade när plötsligt antalet hatkommentarer i sociala medier avtog dramatiskt.
Den auktoritära illiberala rörelsen lever på hat mellan människor och misstro mot samhällets institutioner. Demokratiforskare som V-Dem-institutet i Göteborg har visat på hur demokratin försvagas genom en desinformation som syftar till att skapa polarisering, vilket i sin tur undergräver demokratin.
Men trenden att avhumanisera den andre har spridit sig i bredare lager än de som trollfabrikerna når. Polariseringen förråar oss alla, utan att vi tänker på det eller ens noterar det.
Ett annat exempel är föraktet mot fattiga. Många till och med förnekar att den ökande barnfattigdomen är ett problem. Själv mådde jag nästan fysiskt illa av den famösa havregrynsdebatten för några år sedan där skribenten Lena Andersson hävdade att inga barn i Sverige behöver fara illa av fattigdom eftersom det finns havregryn att köpa. Föraktet mot svaghet lägger grunden för fascism.
Vi är många som inte vill leva i ett land där hemlöshet tolereras som något normalt som kan hända med folk, där barnfattigdomen ökar trots tillgång på havregryn och där dålig ekonomi syns i munnen. Men vi bor numera i ett land där livschanserna ser dramatiskt olika ut för människor, utan att de har rimliga chanser att lyfta sig ur det.
Den politiska striden mellan den auktoritära rörelsen och de demokratiska krafterna handlar om vem som får tillgång till samhället och vilka som stängs ute. De auktoritära lever på att dra upp gränser så att vissa stängs ute: fel hudfärg, fel språk, fel födelseland, fel ekonomiska förutsättningar.
I USA:s mellanårsval om ett par veckor står striden just mellan det inkluderande samhället och den auktoritära rörelsen. Lyssna gärna till paret Obamas tal som alltid innehåller en plädering för inkludering och människans lika värde som sin bärande vision.
Detta handlar inte om höger eller vänster. Både på höger- och vänstersidan av svensk politik har det historiskt funnits ett starkt socialt engagemang. Folkpartiet drev till exempel på många av de viktigaste välfärdsreformerna. Centern och Folkpartiet stödde dessutom de flesta av Socialdemokraternas välfärdsbyggen, och byggde ut välfärden med till exempel LSS i senare icke-socialistiska regeringar.
Det finns ett Mittens rike där både de som gillar marknadsekonomin och de som inte gör det får plats. Det bygger på en genuin respekt för människans lika värde och hennes rätt till värdighet. Drömmen om ett inkluderande samhälle är bredare än höger/ vänster-polariseringen. Jag tror att det är där som en folkmajoritet vill se politiken förankrad.
Låt oss trycka på för att en regering som bygger en ny samhällsvision om inkludering och människovärde, fullständigt oavsett från vilka partier som ministrarna rekryteras, blir vår verklighet de kommande fyra åren.
Det är vad väljarna bett om.
Ukrainas avslöjande drönarattacker mot de ryska trollfabrikerna.
Utvisningspolitiken fortsätter skörda offer trots riksdagsinitiativet från den nya politiska majoriteten.
