Vänsterpartiet vill bli regeringsdugligt genom att vinna andra partiers förtroende. Men när partiet sviker rörelserna som kan ge kraven kraft försvagar de sin egen förhandlingsposition.
När jag lämnade Socialdemokraterna för ett par år sedan så träffade jag företrädare för Vänsterpartiets ledning. Då uttryckte de ambitionen att bli det Socialdemokraterna borde vara. Jag förstår längtan. Men S förmåga att förändra samhället byggdes genom organisering. Näringslivet förhandlade med arbetarrörelsen därför att den kunde sätta kraft bakom kraven. Strejker och mobilisering gjorde fortsatt konflikt kostsam.
Vänsterpartiet har inte Socialdemokraternas storlek och institutionella förankring, och inte näringslivets pengar till opinionsbildning. Ändå tycks strategin utgå från att bättre argument och större samarbetsvilja ska öppna dörrarna. Man försöker efterlikna förhandlingsstrategin utan att bygga den styrka som gjorde den verksam.
Jag har beskrivit det som att Vänsterpartiet gjort slut med rörelserna, bland annat i en Facebookdiskussion med Ida Gabrielsson inför valet. Hon blev arg och sa att jag inte visste något om det, de har kontakter och folk som går i Palestinademonstrationer. Ja, självklart. Att göra slut med rörelserna betyder inte att alla kontakter upphör. Det betyder att V medvetet brutit tilliten. De har gjort glasklart att lojaliteten för varje aktiv i första hand ska ligga med partiet. Den parlamentariska grenen. Med de andra parlamentspartiernas blick, inför förhandlingar i kammaren. Om vi inom rörelserna tror att partiet står upp för våra perspektiv när det blåser så misstar vi oss. Det har prioriterats så långt ner att det hamnat utom synhåll. Och vår organisering kan inte längre egentligen påverka prioriteringarna, när relationen till andra partiledningar alltid väger tyngre. ”Det är ju där makten finns, det måste ni förstå”, sa Ida, som om vi var helt okunniga i hur politik fungerar.
Jag ska inte redogöra för mitt CV nu, men folkrörelsepartiernas demokratiska uppgift var att föra organiserade människors krav in i politiken. Och vi har sett Socialdemokraterna vända på det förhållandet: rörelserna ses som kanaler för partiets budskap och förväntas försvara dess kompromisser. Då förlorar människor något mer än enskilda sakpolitiska strider. De förlorar en väg till inflytande.
Vänsterpartiets ledning har under flera år aktivt accepterat högerns narrativ i de utstuderade politiska kampanjer som kallas mediedrev mot rörelseaktiva partimedlemmar. Samma strategi som S: när det blåser försöker man rädda sig själv genom att kasta den det drevas mot under bussen. För mig var den slutliga spiken i kistan för min tillit till V just ett sånt tillfälle: när de krävde att Showan Shattak skulle lämna sina uppdrag och förklarade att han inte var välkommen tillbaka som medlem. Han hade försvarat Rojavakommittéernas aktioner, däribland en korg med äpplen med Hitleransikten utanför Johan Forssells bostad.
Jag ser äppelaktionen som politisk satir. Att den provocerar gör den inte till ett hot. Solna tingsrätt bedömde i februari äpplena som ofredande genom placeringen vid bostaden, inte som olaga hot. Den domen kan diskuteras. Men skillnaden försvann i berättelsen om ministerhot, där äpplena slogs ihop med en annan aktion med en docka och utmålades som jämförbart med det allt mer direkta och dödliga våld som protesterna handlar om, som de anklagade makthavarna faktiskt försvarar. Offer och förövare byter plats i narrativet.
Vi i rörelserna behövde Vänsterpartiet som kanal för att förklara det politiska sammanhanget och försvara Shattaks rätt att se aktionen som en manifestation. I stället stängde ledningen dörren för honom. För mig, som känner honom som folkrörelsemänniska, sade beskedet något större: när motståndarnas stämpling blir tillräckligt högljudd kommer också V överge oss.
När rörelsernas krav lämnas utan gehör och protesterna sedan diskuteras som ordningsproblem försvinner själva konflikten. Människor som organiserar sig för Palestina, klimatet, arbetares, minoriteters eller hyresgäster rättigheter behöver partier som kan föra deras perspektiv in i debatten. Även när de är arga. Även när makthavarna kräver avståndstaganden.
Att anpassa sig till den gräns andra drar för det acceptabla löser dessutom inte de sakpolitiska konflikterna. Centerpartiets motstånd mot V:s ekonomiska politik försvinner inte genom att ännu en aktivist offras. För att flytta sådana positioner behövs organiserat tryck.
Vänsterpartiets eget program säger: ”Det är styrkan i rörelserna som avgör vad som är politiskt möjligt i samhället.” Den insikten borde prägla strategin. Partiet fick 8,4 procent i valet, en framgång men antagligen mycket mindre än vad som hade varit möjligt om vi verkligen litat på V. Och S vänder sig ändå till borgerliga partier när V krävt att få ingå i styret. Samarbetsviljan har inte gjort partiet självklart vid bordet trots allt man offrat.
Vi är många som fortfarande kan rösta på Vänsterpartiet. Men en valsedel ersätter inte tilliten som får människor att organisera sig och ge politiska krav tyngd.
Vänsterpartiet kan inte förhandla sig till den makt det överger när det gör slut med rörelserna.
Rörelser som fortsätter organisera sig och kräva förändring, även när partierna slutar lyssna.
Att offra rörelsernas förtroende för att vinna gillande från makthavare som aldrig kommer gilla dig ändå.
