En ovanlig folkrörelse har fått det brasilianska parlamentet att sänka normalarbetstiden. Samtidigt har arbetstiden i Sverige stått still i över 50 år. När ska även vi i ta nästa steg, frågar sig Fredrik Sanz Lerena.
DEBATT. I Brasilien har parlamentet fattat ett beslut som kommer att förändra vardagen för miljontals människor. Den traditionella sexdagarsveckan ska avskaffas och den ordinarie arbetstiden sänkas från 44 till 40 timmar, utan sänkta löner. I senaten röstade 75 ledamöter för reformen och bara en emot. Förändringen ska införas stegvis.
För svenska läsare låter det kanske inte särskilt dramatiskt. Två lediga dagar i veckan har länge varit normalt i stora delar av vårt arbetsliv. Men för en butiksanställd eller restaurangarbetare i Brasilien, där schemat med sex dagars arbete och en dags ledighet är utbrett, kan skillnaden vara enorm. En extra ledig dag betyder tid för familjen, återhämtning och sådant som annars ständigt får vänta.
Bakom reformen ligger också en ovanlig folkrörelse. Det som började som protester mot långa arbetsveckor utvecklades till rörelsen Vida Além do Trabalho, ”ett liv utanför arbetet”, som samlade miljontals underskrifter. Frågan fick så småningom ett brett politiskt stöd. Det är en påminnelse om att arbetsvillkor inte bara formas i förhandlingsrum, utan också av människor som organiserar sig.
Sverige införde 40-timmarsveckan 1973. Sedan dess har arbetstiden kortats genom kollektivavtal inom flera branscher, men den lagstadgade normalarbetstiden har inte sänkts generellt. Drygt femtio år har gått.
På andra håll ser det annorlunda ut. I Danmark är 37 timmar en vanlig heltidsvecka genom kollektivavtal, och i Frankrike är den lagstadgade normalarbetstiden 35 timmar. I Chile pågår en stegvis förkortning till 40 timmar fram till 2028. Spanien försökte nyligen införa 37,5 timmar, men förslaget stoppades i parlamentet.
Också i Sverige är frågan aktuell. LO har i år begärt förhandlingar med Svenskt Näringsliv om kortare normalarbetstid. Arbetsgivarsidan varnar för högre kostnader och försämrad konkurrenskraft. Det är invändningar som måste tas på allvar. Färre arbetade timmar med bibehållen lön kan kräva nyanställningar och bli särskilt svårt i verksamheter som redan har svårt att hitta personal.
Men diskussionen kan inte enbart handla om företagens timkostnader. Återhämtning, hälsa och tid med familjen har också ett värde. Om kortare arbetstid kan minska sjukfrånvaro och göra det möjligt för fler att orka ett helt arbetsliv är det effekter som också måste vägas in. Hur stora vinsterna blir varierar förstås mellan yrken och arbetsplatser.
Det finns dessutom en tydlig skillnad i människors möjligheter att styra sin tid. Den som har flextid, möjlighet att arbeta hemifrån och en god ekonomi kan ofta påverka sin vardag. För en undersköterska, lokalvårdare eller butiksanställd ser verkligheten annorlunda ut. Kortare arbetstid handlar därför inte bara om bekvämlighet, utan också om vem som får verklig möjlighet till återhämtning.
Brasiliens beslut betyder inte att alla landets arbetstagare får samma villkor över en natt. Många arbetar informellt, och den nya ordningen behöver anpassas till olika verksamheter. Inte heller visar reformen att en svensk 35-timmarsvecka skulle vara gratis eller problemfri. Men den påminner oss om att arbetstid är ett politiskt och samhälleligt val.
När Sverige införde 40-timmarsveckan betraktades mer fritid som en del av framstegen. Kanske borde vi återvända till den tanken. Ett rikare samhälle borde inte bara innebära mer pengar att leva för, utan också mer tid att leva.
