Att långtidslagra biokol i åkermark ses som ett sätt att skapa negativa utsläpp. Samtidigt har det varit oklart exakt hur länge kolet förblir bundet i fast form. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har hittat en metod som kan ge ett svar.
Nedgrävd biokol anses både förbättra odlingsegenskaperna i jordbruksmark och binda kol som annars hade bidragit till klimatförändringarna. Det senare eftersom biokol anses så stabilt att det i praktiken inte återgår till atmosfären i form av koldioxid. Uppskattningar som SLU refererar till säger att det på global nivå skulle kunna handla om att lagra så mycket kol i marken att det motsvarar 6–16 procent av de koldioxidutsläpp som människan orsakar varje år. Men även om potentialen är stor finns det en sak som bekymrat forskarna. Hur beständigt är biokol egentligen nedgrävt i myllan?
– Det är svårt att studera nedbrytningen av ett material som bryts ner betydligt långsammare än andra växtrester i marken. Därför har vi funderat över hur vi kan utforma ett experiment som gör det möjligt att särskilja den koldioxid som kommer från nedbrutet biokol från den som kommer från annat kol i marken, säger Erik Karltun, markforskare vid SLU i ett uttalande.
För att lösa problemet tog forskarna hjälp av radioaktivt kol (kol-14), även kallat bombkol. Det bildades genom de hundratals kärnvapensprängningar som gjordes efter andra världskriget och som ledde till att halten av radioaktivt kol nästan fördubblades i atmosfären innan ovanjordiska sprängningar till slut förbjöds. Det kolet skulle kunna fungera som en markör som kan särskilja det från annat kol som avges från marken tänkte forskarna. Därför tog forskarna fram ved vars årsringar bildades 1964–67. En svarvare svarvade veden till spån, som sedan upphettades utan syre (pyrolys) till biokol. Biokolet myllades ned i marken och forskarna analyserade den koldioxid som avgick från jorden. I ett år pågick experimentet som visade att biokolet med markören kol-14 gav ett litet, men mätbart, bidrag till den avgivna koldioxiden, skriver SLU. Under en 200-årsperiod bedöms minst hälften av det nedmyllade biokolet finnas kvar i marken.
– Vår studie visar framför allt att bombkolsmetoden fungerar, och att det är förhållandevis enkelt att ta fram stora mängder naturligt bildad ved som kan ge ett spårbart biokol. Metoden skapar möjligheter att ta sig an nya forskningsfrågor som har varit svåra att studera tidigare. Det biokol vi har tagit fram är dessutom mer likt kommersiellt biokol än det som har använts i tidigare forskning, säger Erik Karltun.
