En händelse med en fluga får Johanna Månsson att börja fundera över varför vi värderar djurs liv olika beroende på situation.
DEBATT. En morgon råkade en stor fluga ge mig en rejäl huvudbuff på pannan. En påminnelse om att andra arter delar våra arbetsplatser och vardagsmiljöer.
En stund senare kom några kollegor in i personalköket. Flugan hade tidigare varit inne på någons kontor, och samtalet kom in på dess storlek.
”Döda den”, sa en kollega till en annan.
”Nej, döda den inte. Vad har den gjort dig?” utbrast jag.
En kollega konstaterade att jag var bestämd. Den som hade uppmanat till att döda flugan mumlade att det kanske var lite för tidigt på morgonen för att prata politik.
”Politik? Det är etik”, svarade jag.
Sedan blev det tyst.
Händelsen fick mig att tänka på Pelle Strindlunds bok Mer kött: De intellektuella, maten och djuren, som synar en av våra mest etablerade föreställningar: att människan självklart har rätt att använda och döda ickemänskliga djur för att äta dem.
Vi värderar djurs liv olika beroende på situation. Flugan kan dödas som ett störningsmoment, medan andra djur föds upp och dödas för mat – trots att vi kan välja växtbaserat. Samtidigt reagerar vi på lidande hos hundar, katter och vilda djur och ser oss ändå som anständiga och djurvänliga.
Men varför är det så självklart att döda ett djur som stör oss, medan invändningen mot dödandet anses politisk och besvärlig? Kanske handlar det om att vi sällan frågar oss vad djuret självt har att förlora. Även flugan har ett liv som är värdefullt för den som lever det.
Här finns en etisk blind fläck. När någon ifrågasätter hur vi behandlar andra djur flyttas diskussionen lätt från djuren till den som väcker frågan: den besvärliga ”veganen” som påstås vilja bestämma vad andra ska lägga på tallriken. Ibland hänvisas det också till att människor i andra länder behandlar djur sämre.
Men den enklaste frågan är kanske den mest obekväma: Vad vill vi själva bidra till? Genom våra val kan vi till exempel minska vårt deltagande i en verksamhet där djur föds upp och dödas för vår skull. Att vilja orsaka mindre skada på andra levande varelser borde knappast vara provocerande.
Vi människor har länge betraktat oss som något särskilt bland jordens arter. Men våra medvarelser är inte här för vår skull – inte ens de tamdjur vi har avlat fram för våra behov och önskemål. De lever sina liv på egna villkor, känner, utforskar och undviker fara. Kanske behöver vi se dem mindre som resurser och mer som individer med egna liv.
Så nästa gång ett djur upplevs som störande – fråga dig själv: Är det verkligen skäl nog att ta dess liv?
