”Det där är techmiljardärfasoner”

Vad tänker ni på när ni hör ordet ”diktatur?” Jag har flera tankar om det, inte minst hur det har blivit ett de mest utslitna retoriska slagträna i det politiska språket. Det är en begreppsglidning som gått från att beskriva statsskick till att beteckna beteenden i flera sammanhang, så fort man blir oenig om något beslut. Att associera någon med ”diktaturfasoner” är ett effektivt sätt att signalera motstånd, särskilt i ett polariserat debattklimat lyckas man säga väldigt mycket med detta lilla men associationsladdade ord.

Om man ska vara saklig är termen ”diktatur” i grund och botten en statsvetenskaplig beskrivning, som karaktäriserar en författning där makten är koncentrerad till en elit, där rättsväsendet är regimtroget och invånarna inte får lämna landet. Sovjetunionen – som var ett ideologiskt och militariserat projekt – är historiskt sett det mest flagranta exemplet på en diktatur. I dag förefaller det emellertid inte så att det antingen råder demokrati eller diktatur, utan systemen ingår i en glidande, komplex skala. Om man ska försöka skissa denna skala skulle man lite förenklat kunna säga att Schweiz (även om vissa av deras folkomröstningar ibland kan te sig lite märkliga, kan jag tycka) utgör ena änden och Nordkorea (givet deras systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter) utgör den andra änden.

I dag talar statsvetare om framväxten av elektorala autokratier, det vill säga att vissa länder – till exempel Ryssland, Belarus, Indien och Turkiet – formellt sett har regelbundna flerpartival men i praktiken styrs som ett auktoritärt system. Man skulle även kunna inkludera USA, med tanke på att denna republik i praktiken har ett enpartisystem med två fraktioner, att det är antalet elektorsröster i varje delstat som räknas i stället för folkröster och att en president aldrig kan bli vald utan uppbackning av extremt kapitalstarka särintressen. Israel skulle också kunna ingå, bland annat med tanke på deras apartheidsystem mot palestinier.



I stora delar av västvärlden finns dock ett annat system som varit i framväxt sedan 1990-talet, och det handlar om svängdörrarna mellan politiken och lobbyismen. Vems intressen företräder egentligen våra folkvalda? Väljarnas eller de multinationella företagens? Varför väljer flera politiker att prioritera en liten grupp miljardärers önskemål om skattelättnader och avregleringar före investeringar i utbildning, sjukvård och infrastruktur som är till gagn för hela samhället?



Och vad händer med demokratin när multimiljardärer som Elon Musk, Peter Thiel och Marcus Wallenberg påverkar politikens innehåll och riktning i mycket större utsträckning än vanliga medborgare? När deras ekonomiska makt omvandlas till politisk makt, trots det faktum att dessa inte är folkvalda, därmed inte direkt ansvariga och därmed inte kan avsättas?

Vilka kort- och långsiktiga konsekvenser får det, för att ta ett aktuellt exempel, när en techprofil som Alex Karp tillåts köpa 15 000 hektar skog i Härjedalen? Är det här ett första steg i normaliseringsprocessen, att pröva svenskarnas toleransnivå för hur långt miljardärer kan gå?



Det återstår att se, men jag har ändå redan nu en framtidsspaning: I framtiden kommer man inte längre använda ”diktaturfasoner” som förolämpning som idag.

Man kommer att säga: ”det där är techmiljardärfasoner”.