Efter manifestationen i Göteborg den 7 oktober väljer media återigen att framställa den pro-palestinska rörelsen i sämsta möjliga dager. Frågorna som ställs är alltid desamma: Varför demonstrerar vi just denna dag? Är det en hyllning till terrorism? Är det ett sätt att provocera? Är vi antisemiter? Fördömer vi Hamas? Det är samma tröttsamma demonisering som upprepas så fort vi försvarar våra mänskliga rättigheter, skriver Palestinaaktivisten Taha Khatab.
DEBATT. För det första: Vi palestinier är som vilket folk som helst i världen. Vi rymmer hela det politiska spektrat – vi har liberaler, konservativa, socialister, vänster och höger. Men det som förenar oss är kravet på våra grundläggande mänskliga rättigheter och rätten till motstånd mot ockupation, något som garanteras av folkrätten. Att enskilda individer bär flaggor eller symboler som representerar en viss politisk eller ideologisk inriktning innebär att man bör ställa frågor till just de personerna om deras avsikter.
När vi möter media kretsar frågorna nästan uteslutande kring Hamas. Man har blivit helt besatt, men ändå är det ingen journalist i Sverige som väljer att intervjua deras egna talespersoner, så som majoriteten av världens medier faktiskt gör. I stället förväntar sig media och omgivningen att vi civila ska agera kollektiva talespersoner. Vill man göra ett reportage om Hamas och hur den israeliska armén kollapsade den 7 oktober – trots allt sitt stöd från USA och andra västerländska regeringar – då får media vända sig direkt till dem och ställa de frågorna. Det framstår som en uppenbar dubbelmoral att begreppet ”det fria ordet” ryms utan problem när Bokmässan bjuder in tidigare IDF-talespersoner, samtidigt som det uppstår total debattkramp så fort det handlar om palestinier.
Utifrån mina akademiska studier i mänskliga rättigheter på både grundläggande och avancerad nivå kan jag bara konstatera det som FN:s generalsekreterare António Guterres tidigt slog fast: dessa händelser sker inte i ett vakuum.
För mig personligen – Taha Khatab, en palestinsk flykting född statslös i flyktinglägret Al-Yarmouk – är detta en smärtsam verklighet. Min familj har tvingats leva på flykt i generationer på grund av ett kolonialt projekt och en systematisk etnisk rensning av Palestina. Jag och andra palestinier kan förklara detta hur många gånger som helst, men vi vet att våra ord kommer att feltolkas. Det etablerade narrativet är redan satt: oavsett vad vi säger, stämplas vi som terrorister.
Vi valde att samlas den 7 oktober för att uttrycka vår djupa sorg. Det finns inga ursäkter för ett folkmord. Under manifestationen i Göteborg stod jag sida vid sida med palestinier som har förlorat över 70 anhöriga i Gaza. Att vi mitt under vår minnesstund upprepade gånger blev trakasserade av motdemonstranter känns djupt upprörande.
När vi ropade ”Free Palestine” kom människor dit med det uttryckliga syftet att provocera fram en konflikt. En person gick rakt in i samlingen och tog fram en kippa i ett uppenbart försök att ge sken av att detta är en religiös konflikt mellan judar och muslimer. När han inte fick den aggressiva reaktion han sökte, började han och en kvinna att filma oss på nära håll. Till mig, som stod precis bredvid dialogpolisen och försökte ignorera honom, ställde han provokativa frågor och sa: ”Ni vill inte ha fred”. Det gick så långt att polisen till slut fick ingripa under den tysta minuten och säga till honom: ”Han vill inte svara på dina frågor, och du får respektera det.” Efteråt lade min judiska vän Aron sin hand på min axel och sa: ”Bry dig inte om dem, vi fortsätter kampen för Palestina.”
Samtidigt går politiker som Simona Mohamsson (L) ännu längre i sitt raseri på plattformen X. Hon skriver: ”Samtidigt finns det människor i vårt land som fortsätter att fira den 7 oktober. Till er vill jag säga att ni må vara i vårt land, men ni är inte en del av det. Vissa värderingar är inte valbara.”
Jag förstår att Mohamsson upplever en skam över sin egen bakgrund och identitet när hon har valt SD-sidan, men hon ska inte projicera det på oss. Bara för att hon har valt total assimilation som sin väg, betyder det inte att hon har rätt att kräva att vi andra svenskar ska assimilera oss och tystna inför orättvisor. Hennes uttalande är ett direkt angrepp på svenskar i Sverige som vägrar att skämmas över sin identitet.
För oss var syftet med motdemonstrationen glasklart: de var där för att framtvinga en reaktion. I slutet av manifestationen gick jag fram för att försöka förstå och dämpa den onödiga provokationen. Jag hade en lugn dialog med en av personerna på den andra sidan. Jag frågade varför vi inte kunde få sörja i fred just den här dagen. Svaret jag fick var talande. Han hävdade bestämt att vi palestinier ”hade våra rättigheter innan den 7 oktober”. Med andra ord: vi får skylla oss själva för det som händer nu.
Min slutsats av den dialogen är skrämmande: motdemonstranterna var där för att intala oss att israeliska soldaters liv är värda mer än palestinska civila liv. Men det var just därför det var så viktigt och rätt att vi höll en manifestation den 7 oktober. Vi vägrar att låta vår historia, vår sorg och våra liv raderas ut ur det offentliga samtalet – och att folkmordet normaliseras.
