Nato är inte bara en krigsmakt – organisationen ska även arbeta för avspänning och en fredlig världsordning, skriver Lars Ingelstam. Men de senaste åren har man med stor brådska fattat kortsiktiga beslut som låser fast oss i militära lösningar.
Nato:s utrikesministermöte i Helsingborg (21–22 maj 2026) utgick från president Trumps krav från juni 2025 att Europas Natoländer skulle rusta upp till en kostnad av 5 (3,5+1,5) procent av sin BNP. Detta ansluter till Natostadgans artikel 3 att ”stå emot väpnade angrepp” – alltså att avskräcka en fientligt sinnad aktör från att börja krig. Överläggningar och beslut under de senare åren har skett i en atmosfär av brådska och frenesi, påverkad av Ukrainakriget; rädsla eller panik i Europa över att mista USA:s skydd; president Trumps lynnighet med mera. ”Det är bråttom att agera just nu” sa statsminister Kristersson 2025.
Farlig kortsiktighet
Men kortsiktigheten är en fara. Den hotar att låsa fast oss i ordningar som på längre sikt kan visa sig kontraproduktiva, oekonomiska och riskabla. Under min värnpliktstjänstgöring på Foa planeringsbyrå år 1959 fick jag lära mig att många beslut inom försvarssektorn – om materiel, personal med mera – definierar handlingsmöjligheterna flera decennier framåt. Med ledtider på 20 år eller mer måste man planera på lång sikt och noga tänka på vad försvaret ska tjäna till.
Mot den bakgrunden framstår Natos upprustningsmål, som ska vara uppfyllda till år 2035, som illa genomtänkta. De innebär en låsning av hela Europas strukturer för ”säkerhet” fram till år 2060 eller ännu längre. Det handlar om oerhört mycket pengar, trots att Europa redan är klart överlägset Ryssland både i BNP och resurser till militären. Mest anmärkningsvärt är att ingen uppmärksamhet ägnas den ”fortsatta utvecklingen av fredliga och vänskapliga internationella förbindelser” (Natostadgans artikel 2, jämför även FN-stadgans artikel 1.2). Planeringen handlar enbart om avskräckning (deterrence) medan avspänning (detente) och en fredlig världsordning förefaller totalt bortglömd. Ska Ryssland förbli vår fiende för evigt?
Avspänning och folkrätt
Det är nödvändigt att pröva en mer pragmatisk hållning, trots att det kan ta tid innan den slår igenom. Det tog 30 år från andra världskrigets slut till Helsingforsöverenskommelsen 1975. Förutsatt att krig mellan Nato och Ryssland kan undvikas borde en rimlig europeisk säkerhetsordning kunna etableras lite snabbare än så: Kol- och stålunionen kunde starta sex år efter andra världskrigets slut.
I en ny studie har jag tecknat ett scenario inriktat på avspänning och folkrättsliga principer. Utgångspunkten är att så snabbt och resolut som möjligt närma oss en pålitlig och allmänt accepterad europeisk säkerhetsordning. Den militära dimensionen kan givetvis inte tänkas bort. Vi kommer under en ganska lång tid behöva ett resolut gräns- och drönarförsvar mot Ryssland, i nära samverkan med Finland och de baltiska staterna. Men detta är något helt annat än Natos massiva upprustning och kan förenas med syftet att skapa en ordning för gemensam säkerhet.
Aktiva åtgärder för avspänning och samförstånd är avgörande, och de första stegen bör tas omedelbart efter en fred i Ukraina. Man bör tillfälligt lägga åt sidan sådant som krigsförbrytelser och oförrätter och helt avstå från hate speech. Europas länder kan gemensamt och oreserverat inbjuda Ryssland till en rad samtal med avsikt att skapa samarbete och förståelse. Kultur, idrott, miljö och teknik dominerar i denna fas, snarare än diplomati eller handel. ”Vår sida” bör kunna erbjuda startfinansiering till gemensamma projekt – så långt detta är möjligt utan att det av Rysslands representanter tolkas som förmynderi eller översitteri; sådant har tyvärr hänt tidigare.
Våra grannar
En del av dessa ”aktiva åtgärder” gäller staten Ryssland, men lika viktiga är kontakter med professionella organisationer, civilsamhället och den växande medelklassen. Samarbete ska baseras på gemensamma intressen. Ryssland måste släppa de restriktioner som, särskilt under de senaste tio åren, tillämpats mot internationella kontakter. I Sverige och övriga Europa behövs en uthållig argumentation för att det ryska folket är våra grannar snarare än våra fiender.
På statlig eller överstatlig nivå kan man på kort sikt prioritera en rad events som kan få offentlig uppmärksamhet och ge både parterna och omvärlden ett berättigat intryck av framsteg och berikande samarbete. Exempel:
- kulturfestivaler med framstående medverkande (musik, balett, skulptur …), gärna tv-sända
- industrimässor, kring ämnen som ny energiteknik, transportmedel, AI …
- schackmästerskap
- alleuropeiska idrottstävlingar i ”stora” grenar (men glöm inte bandy!).
En annan grupp av aktiva åtgärder är bilaterala eller multilaterala överläggningar, expertmöten och personalutbyten i ämnen av gemensamt intresse. Exempel:
- energi
- Östersjöns miljö
- Norra ishavets miljö och naturresurser
- akademisk forskning, i första hand inom icke-kontroversiella områden (matematik, högenergifysik, arkeologi, konsthistoria, museologi …)
- kultur, särskilt musik, balett och opera
Mellan Sverige och Ryssland finns redan inom vissa områden, som polarforskning och sjöräddning, samarbeten som kan förstärkas. Inom andra finns goda erfarenheter, till exempel vänortsutbyten, särskilt från perioden 1991–2008.
Samtal om känsliga ämnen
Efter ett par år av konkret samarbete kan tiden kan vara mogen för samtal även om kontroversiella, konkreta frågor. Även mycket känsliga politiska ämnen – som restproblem efter Ukrainakriget, mänskliga rättigheter, pressfrihet, internationell lag, FN-systemet med mera – kan bli möjliga att diskutera.
Det som här föreslås är inte lite duttande i säkerhetspolitikens utkant, utan centrala byggstenar i en ny, pålitlig ordning. Därför måste förebyggande och avspänningsskapande åtgärder finansieras på en nivå som är proportionerlig till de resurser som satsas på militärt och civilt försvar (0,5 procent av BNP, kanske?). En fond på EU-nivå för samverkan och tillitsbyggande mellan EU-länder och Ryssland skulle kunna få både symboliskt och praktiskt värde.
