Om några dagar vet vi vem som får årets Nobelpris i litteratur. Bookmakers har sina favoriter, kultursidorna sina gissningar, och jag borde vara på min hemmaplan.
Jag älskade litteratur när jag var ung. Sedan bestämde jag mig för att bli en bildad litteraturkännare, en connaisseur. Så jag började samla Nobelprislitteratur för att läsa minst en bok av varje pristagare. Varje jul får jag fortfarande något av årets pristagare av mamma, så hemma finns en nästan komplett samling av mänsklighetens förmodade litterära höjdpunkter.
Men läsningen har också allvarligt skadat min kärlek till böcker. Man blir ju så jävla deprimerad av dennna kanon som tycks gå ut på att människor svälter, koloniseras, misshandlas, fördrivs och bryts ner. Bok efter bok där kvinnor våldtas och förslavas, familjen är ett fängelse, staten en våldsapparat och historien en kvarn som mal människor till stoff (pun intended). Sedan kommer ”ljusglimten”: Någon vittnar. Någon bevarar sin värdighet. Någon fortsätter trots allt. Och detta kallas hopp.
Svenska Akademiens haveri kring sexualbrott, korruption och män som skyddade varandra gav mig en tillnyktring, när jag såg hur de som försökte ta ansvar trängdes ut eller lämnade, en kvinna blev syndabock och Horace Engdahl är kvar. Men det tog ytterligare nästan tio år innan jag fattade att jag kunde lägga ambitionen åt sidan och bara läsa igen – utan pristagarlistan som karta.
Första boken jag valde utan Nobel-logik i bakhuvudet blev Arundhati Roys De små tingens gud. Och jag blev lika deppig som vanligt. Strax innan hade jag haft Lars von Trier-marathon. Von Trier plågar kvinnor tills de blir Jesusgestalter, men glömmer uppståndelsen. Hos Roy segrar också makten, de utsatta krossas och den sista strimman av ömhet förstörs.
Roy skildrar våldets system med större omsorg och mindre voyeurism. Ändå dröjde frågan kvar: Varför har lidandet blivit ett så självklart kvalitetsmått i vår kultur?
Konst måste såklart inte vara snäll, och vi ska inte blunda för våld. Vittnesmål och analys är nödvändiga. Men vår kultur tycks ha blivit beroende av att konsumera andras lidande. Vi läser för att vara moraliskt närvarande och tittar på klipp från krigen för att visa att vi bryr oss. Samtidigt tränas vi i att makten alltid vinner och inget går att göra. Vi vänjer oss inte bara vid brutaliteten, utan vid vår egen vanmakt.
Det är ingen slump. Av de 122 författare som fått Nobelpriset sedan 1901 stannar de allra flesta inom den givna ordningen (imperiet eller nationen) och erbjuder tröst, skönhet eller värdighet i skiten ordningen skapar, men inga alternativ.
Även om kanske Tagore, Asturias, Saramago, Tokarczuk och några till är undantag, som premierats för att föreställa sig en annan samhällsordning, men ändå: vi har ägnat decennier åt diagnosen. Vi vet hur klass, rasism, patriarkat, kolonialism och ekonomisk makt reproduceras. Men det är som att kunskapen om sjukdomen har utvecklats mycket snabbare än föreställningen om behandlingen.
På en civilsamhälleskonferens i Lissabon i somras handlade ett spår om radical imagination: förmågan att föreställa sig sådant som ännu inte finns. En forskare började med basketträningar. Vad händer om vi helt avskaffar straff? Om barnet som kommer sent får frågan varför i stället för att bänkas? Kanske finns där kaos hemma, ett psykiskt hinder, en buss som inte kom eller en vuxen som saknades? Nästan aldrig är orsaken att barnet struntar i laget och straffet löser ofta ingenting. Det gör bara barnet mer ensamt.
Därifrån växer frågan: Hur skulle en skola eller ett samhälle utan straff kunna se ut? Det är inte naivitet. Det är politiskt arbete på djupet. Vi kan inte bygga det vi inte först kan föreställa oss.
Högern erbjuder ett påhittat förflutet. Alltför ofta svarar vänstern med en återgång till ett något bättre årtionde, till en tid när folk längtade framåt. I stället för att själva föreställa oss en framtid längtar vi tillbaka till tiden då rörelser gjorde just det: drömde fram folkhemmet, organiserade sig och gjorde framtiden större än samtiden. Förr har ju trots allt aldrig varit så där romantiskt som det framställs i konservativa feberdrömmar.
Nu ska jag i alla fall läsa Ursula K. Le Guin och andra författare som inte bara beskriver världen, utan uppfinner nya. Science fiction och andra genrer behöver inget Nobelpris för att föreställa sig en annan framtid. Och kanske behöver jag ingen prestigefylld jury för att bestämma vad jag ska läsa.
Du, som inte nöjer dig med att fokusera på det som är trasigt, utan vågar föreställa dig sånt som ännu inte finns.
En kultur som kallar hopplöshet för realism och människors förmåga att uthärda för hopp.
