Det höga tonläget i debatten inför folkomröstningen på torsdag tros ha varit en av de bidragande orsakerna till att Jo Cox, parlamentsledamot för Labour, fick sätta livet till efter att ha attackerats vid ett valmöte i Birstall, West Yorkshire.

Den 52-årige mannen som greps strax efter dådet och tros vara den gärningsman som utbrast ”Storbritannien först” innan han bragte Jo Cox om livet uppges ha lidit av psykiska problem och har beskrivits som ”en ensamvarg”. Men han har även tydliga kopplingar till nätverk på den högerextrema kanten, däribland nätverk som kämpar för ett EU-utträde på valdagen.

Det var något som Jo Cox, bördig från West Yorkshire, försökte motverka. För henne var Storbritannien mer än en ögrupp i norra Atlanten. De var en del av något större. Visst, det fanns problem med EU, medgav hon i tal och artiklar. Men att lämna EU och stänga dörren till det brittiska imperiet var knappast lösningen på framtidens utmaningar: klimatet, flyktingkrisen, enskilda regioners kamp för överlevnad.

Lokal politiker med globala ambitioner

Jo Cox kom från en region som länge präglades och knöt sin existens kring gruvdrift och tunga industrier. I dag omgärdas Yorkshire i norra England av sociala och ekonomiska trångmål i spåren av nedläggningar och ökad arbetslöshet. Siffrorna har varit snarlika dem i nordöstra England, som Syre rapporterat ifrån tidigare under våren, men till skillnad från nordöstra England har Yorkshire på sistone kunnat glädja sig åt sjunkande arbetslöshetssiffror.

Enligt Financial Times har regionen åtnjutit den högsta jobbtillväxten i hela Storbritannien. Däremot handlar det om välutbildade arbeten (så kallade ”high-skilled jobs”) i urbana regioner; i rurala regioner ser läget annorlunda ut. Där tvingas tusentals människor varje vinter uthärda sträng kyla för att de inte har råd att värma sina hem. 10 procent av norra Yorkshires befolkning räknas som ”elfattiga” och enligt siffror från Rural Action Yorkshire dör drygt 400 personer varje år, och 3 000 tvingas uppsöka sjukvård, på grund av elfattigdom.

Jo Cox klev in i det brittiska parlamentet efter valet i maj 2015 och byggde sin politiska gärning på just lokalt engagemang. I hennes första tal i parlamentet lyfte hon fram sin stolthet och tro på Yorkshire, och hennes övertygelse om regionens plats i ett framtida, välmående Storbritannien. Invandringen, sa hon, har berikat regionen: irländska katoliker, muslimer från indiska Gujarat eller från Pakistan, främst från Kashmir.

– Mångfalden förvånar mig varje gång jag reser omkring i mitt valdistrikt, och jag slås av hur mer som enar oss än som splittrar oss, sa Jo Cox.

Enligt Jo Cox ligger inte vägen till en bättre framtid för Storbritannien utanför EU. Men hennes bakgrund vittnade om en komplex syn på praktisk politik: en blandning av lokal förankring med globala erfarenheter. Cox arbetade bland annat för den globala organisationen Oxfam, hon tjänstgjorde som rådgivare i EU-parlamentet i Bryssel och var aktiv slavmotståndare inom Freedom Fund.

Förespråkare av öppna gränser

Som parlamentsledamot gjorde hon sig genast känd som en förespråkare för skäliga löner och villkor, samt en ekonomisk politik som aktivt investerade i regioner som Yorkshire, i stället för att endast invänta det privata kapitalets ankomst.

Hennes öppna kritik mot Storbritanniens flyktingpolitik och kampanjande för ett fortsatt brittiskt medlemskap i EU ser emellertid ut att ha kostat henne livet. ”Storbritannien först” (”Britain First”) – vilket var vad den 52-årige misstänkte gärningsmannen sa innan han attackerade Jo Cox – är också namnet på ett nationalistiskt extremhögerparti som bildades av tidigare medlemmar till British National Party.

Britain First har tagit avstånd från dådet och förnekat att mannen skulle ha varit medlem i partiet. Men att 52-åringen skulle ha angripit Jo Cox efter att ha ”surfat på nätet”, som några velat göra gällande, är dock inte särskilt troligt, skriver tidningen The Independent.

Oroväckande politiskt skifte

The Independent avslöjar att mannen haft goda kontakter med högerextrema grupper världen över i mer än tio år. Bland annat ska han upprätthållit kontakter med vit-maktrörelsen i USA samt sydafrikanska apartheidvurmande rörelser som i nyhetsbrev spätt på polariseringen i debatten om Storbritanniens fortsatta EU-framtid. I mannens bostad har även nazistiska föremål påträffats. När han officiellt häktades för mordet var mannens kommentar: ”Död åt förrädare, frihet för Storbritannien.”

Brittisk polis utesluter inte att dådet kan komma att rubriceras som ett terrordåd. Det uppskruvade politiska tonläget bör inte heller undgå kritik, menar Raoul Ruparel, vice ordförande för Open Europé, i en intervju med tv-kanalen Bloomberg. En krönika i Financial Times uppmanar båda lägren att ändra sitt hårda tonläge och kritik av sina respektive politiska motståndare.

– Vad vi åser nu är ett synnerligen oroväckande skifte inom brittisk politik, säger Simon Tilford, vd vid Center for European Reform som tillhör stanna-sidan.

”Retorik får konsekvenser”

Nej-sidans undergångsklingande huvudbudskap – Breaking Point, ”bristningsgränsen” – låg till grunden för en artikel i tidningen The Spectator, som liksom Storbritanniens största dagstidning The Sun, förordar ett EU-utträde. I artikeln som publicerades dagen efter mordet på Jo Cox skriver den skotska frilansjournalisten Alex Massie:

”Ibland får retorik konsekvenser. Om du ägnar dagar, veckor, månader, år åt att säga till människor att de befinner sig under hot, att deras land har berövats dem, att de har blivit förrådda och sålda nere vid floden, att deras födslorätt försummats, att deras problem är att de är för långsamma med att inse vad som händer, att deras problem är de inte är tillräckligt arga, och att det till slut, någonstans, kommer att smälla. Och något hemskt kommer att hända.”

Det går inte att kontrollera vädret, menar han, men inom politiken bör vi kunna kontrollera klimatet: ”I dag känns det som om vi gjort något väldigt hemskt med det klimatet.”

Till råga på allt, summerar Alex Massie, har inbördeskriget i Syrien inlett en exodus av människor på flykt från Mellanöstern till Syrien. Människor som många britter, och andra européer, upplever nu är ute efter samma smulor av återstående välfärd och politiska rättigheter som de själva är lämnade att slåss för.

”Brexit”-sidans motto – ”Breaking Point” – fick Sayeeda Warsi, konservativ politiker och en av lämnasidans tyngsta affischnamn, att lämna kampanjen.

– Är vi beredda att ljuga, sprida hat och främlingsfientlighet bara för att vinna en kampanj? För mig är det att gå ett steg för långt, säger Warsi till tidningen The Times.

”Vi kan göra mer”

Jo Cox medgav att läget var allt annat än lätt, att den allmänna oron inför invandringen inte bör avfärdas med axelryckningar. I en artikel som hon skrev för Yorkshire Post en knapp vecka före sin död möter Cox ”Brexit”-sidans anhängare halvvägs och försöker tala till dem med fakta och respekt. Rädsla är inget bra skäl för att lämna EU, resonerade hon.

”Vi kan göra mer när det gäller samhällen som ställs inför stora utmaningar. Vi vet att EU-migranter som anlänt till Storbritannien sedan 2001 har bidragit med 20 miljoner pund [cirka 250 miljoner kronor, reds.anm.] till vår ekonomi än vad de krävt i bidrag.”

Några dagar senare släcktes Jo Cox argument, engagemang och liv i ett bibliotek i West Yorkshire och det brittiska Labourpartiets var en potentiell ledare fattigare. Cox blev 41 år och lämnar make och två barn efter sig.

Dagarna före mordet visade opinionsundersökningar på ett försprång för ”Brexit”-sidan, men Jo Cox död kan innebära ett högre valdeltagande, så som också blev fallet i Sverige i EMU-valet efter mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh.

Läs även Syres övriga rapportering om Brexit, nordöstra Englands vägskäl och stålindustrins kamp för överlevnad.