Magdalena Andersson (S) konstaterar surt att Vänsterpartiet har valt att samarbeta med Moderaterna, och lämnar tillbaka uppdraget att sondera möjligheterna att bilda regering.
Varför? Därför att Vänsterpartiet föredrar Andreas Norlén (M), som har hanterat ett par svåra regeringsbildningar med lugn och integritet, framför en socialdemokratisk talmanskandidat som inte ens presenterades förrän några minuter innan riksdagens öppnande.
Det ser omoget ut, inte minst med tanke på att Andreas Norlén valdes med acklamation, utan omröstning, efter valet 2022. Man borde kunna vänta sig mer av någon som vill ha förtroendet att leda en regering – men vill hon det? Eller vill hon hellre stå vid sidan av och skylla på Vänsterpartiet medan Tidölaget härjar vidare?
Man kan fundera över det, men Andersson vet mycket väl att Vänsterpartiet inte, som hon säger, har ”bildat ett nytt block” tillsammans med Tidöpartierna. Kristersson får inte ihop en regering om han inte lyckas locka ner Centerpartiet i Tidöträsket, så sonderingsuppdraget kommer studsande tillbaka.
Nästa gång kan hon inte räkna ut Vänsterpartiet. Nästa gång kan V å andra sidan ha andra förutsättningar – de har visat sin självständighet så pass att de kanske har råd med en viss elasticitet i de rep med vilka Nooshi Dadgostar står surrad vid masten.
Kanske landar det i en socialdemokratisk minoritetsregering med stöd av V, C och MP, i stil med vad Lennart Fernström föreslog i en ledare den 14 september 2026. Det är fortfarande inte den regering vi skulle ha i den bästa av världar, men ett långt steg framåt. Det behövs, för de flesta frågor de har framför sig är svårare än att välja talman.
Spänningen som uppstod när en röst i talmansvalet befanns vara ogiltig.
Miljöpartiets språkrör säger att de är besvikna på V för att de valde att stödja Andreas Norlén. Fegt.
