Bernt Lindberg är inte imponerad av den gångna mandatperioden med många påhopp från både höger och vänster. Han sätter istället sitt hopp till folkbildningen och en demokrati som byggs nedifrån.
DEBATT. Den senast genomlidna mandatperioden i politiken har varit ett bottennapp med lögner och påhopp, nästan alltid utan några visionära idéer eller lösningar på de stora utmaningar vi står inför. Ursäkta alla aktiva som tvingats delta i den här intellektuella härdsmältan. Men ledande politiker och de stora medierna har bara deltagit i ändlösa diskussioner om vem som kan bilda regering med vem. Liknanade tendenser har funnits under tidigare mandatperioder, så det går inte bara att skylla på SD och Tidöpartierna.
Så här kan vi inte fortsätta och kalla det för demokrati när de flesta av de för väljarna viktiga frågorna nogsamt har undvikits av partierna. Vi behöver en grundlig omstart, fundera över hur en levande demokrati kan utformas, från bynivå till global solidaritet.
De som har bidragit starkast till dagens situation är inte alls lämpliga att vara med i det visionsarbetet. Vi behöver ha en helt annan folklig förankring där jag tror att folkbildningen, med folkhögskolor och studieförbund, borde vara tillräckligt fristående för att kunna föra bra diskussioner om hur vi vill ha ett folkligt reellt inflytande, hur olika idéer kan diskuteras utan att vissa åsikter automatiskt placeras i en viss fålla (det brukar ju vara ett vanligt sätt att slippa ta en diskussion med oliktänkande).
De politiska diskussioner vi har sett senare år har varit fruktansvärda när det gällt etik och omsorg om människor som kommer från andra kulturer eller tillhör minoritetsgrupper. Trots grava påhopp har bland andra invandrare och samer fått utstå sådant som för något decennium sedan hade varit otänkbart. Och rasistiska påhopp har sällan mötts av kraftiga motreaktioner. Utslagna från arbetsmarknaden och arbetslösa verkar inte heller vara något problem att hoppa på.
När alla riksdagspartier röstade för en kraftig militär upprustning kan man också fråga sig om de ens har tänkt tanken på hur det skulle vara om Sverige drogs in i ett krig, kanske med kärnvapen. Något mer fruktansvärt går inte att föreställa sig. Var etik något som vi bara sysslade med på 70-talet? Det är tecken på ett samhälle i sönderfall, där vi inte bryr oss om varandra. Samhälle betyder faktiskt att vi lever tillsammans och diskuterar oss gemensamt fram till hur vi vill ha vår tillvaro.
Med det sagt visar mängder av forskning på att ett jämlikt samhälle är en förutsättning för att vi ska kunna nå en gemensam tillvaro som är bra för alla. Vad säger folkbildningen (som måste återfå de statliga stöd som dragits bort från dem)? Dags att sätta igång också för föreningslivet med en otrolig mängd välorganiserade organisationer. Hoppfullt är att kriserna har lett till att många föreningar nu börjat samarbeta på ett sätt de inte har gjort tidigare.
