Utan Marshallöarnas extrema erfarenheter av sprängda vätebomber, kolonialism och klimatkris hade vi förmodligen inte haft ett 1,5-gradersmål i Parisavtalet eller det historiska uttalandet i FN-domstolen om länders klimatansvar. Det menar forskaren och statsvetaren Victor Galaz har skrivit en bok om en del av världen som ligger långt bort från oss, men som står mitt i händelsernas centrum.
Victor Galaz, till vardags docent i statsvetenskap vid Stockholm Resilience Centre, har skrivit en ny bok, Hav av öar, som lämnar det vetenskapliga fältet och snarare är en berättelse om hans möten med människor han träffat på sin resa genom Marshallöarna. Ett försök att visa på hur globala hot och kriser hänger ihop och att lyfta människors berättelser och arbete för en bättre värld.
– Under den här resan har det blivit tydligt hur de globala kriserna drabbat Oceaniens befolkning allra hårdast. Den tyska författaren Judith Shalansky har sagt att avlägsna öar ofta har setts som något perifert, men det är snarare tvärtom. Öarna i Stilla havet är snarare centrum för flera stora världshändelser. En plats där de geopolitiska spänningarna koncentreras, säger Victor Galaz under ett samtal på bokmässan i Göteborg.
När USA släppte sin första vätebomb över Bikiniatollen 1954 är det början på en mörk historia.
– Människorna såg en andra sol stiga på himlen. Radioaktiv aska föll ner över de närliggande öarna, folk började bli sjuka och drabbas senare av olika cancerfall. Och det här är bara 1 av 67 tester som görs. De här testerna har format de här människorna djupt, säger Victor Galaz.
Men det stannar inte vid testsprängningar och tvångsförflyttning. Idag står öarna i Oceanien för ett existentiellt hot när klimatförändringarna och havsnivåhöjningen riskerar att helt radera ut deras existens. Boken berättar också om de korrumperade försök som gjorts för att förvandla atoller till skatte- och kryptoparadis.
En stark klimatröst
Men det är samtidigt viktigt att inte stanna vid att se människorna på dessa öar som passiva offer, betonar Victor Galaz.
– Utan Marshallöarnas erfarenheter hade vi inte haft det ambitiösa 1,5-gradersmålet eller domen i FN-domstolen som poängterar nationers ansvar att begränsa klimatkrisen.
Det var år 2025 som Internationella domstolen i Haag kom med ett historiskt uttalande om att världens nationer har ett ansvar i att begränsa den globala uppvärmningen. Processen i domstolen startades på initiativ av en grupp studenter från önationen Vanuatu, som inspirerats av ett tidigare försök som gjorts av Marshallöarna och Palau.
När världen samlades år 2015 i Paris för att komma fram till Parisavtalet så var det främst ett 2-gradersmål som var påtänkt.
– Men är man realistisk så innebär två graders uppvärmning en dödsdom för låglänta ö-nationer. Det visste Marshallöarna, och lyckades få till en skrivelse om 1,5 grader, säger Victor Galaz.
Även om FN nu uppgett att det är troligt att vi kommer att överskrida 1,5 grader inom tio år, så kan man ändå se det på två sätt, tillägger han.
– Det ena är uppgivenhet, det andra är att ha ambitionen att minimera uppvärmningen så mycket som möjligt. Jag som klimatforskare visste att det var svårt att nå 1,5-gradersmålet, men från ett mänskligt perspektiv så är det en existentiell fråga som handlar om att kunna bo kvar där man bor.
Ytterst sett är det ett politiskt misslyckande att vi inte når 1,5-graders målet, konstaterar Victor Galaz.
– Kunskapen, tekniken, pengarna finns, men det finns blockeringar och aktörer som vägrar ta sig an det viktigaste av allt: att sluta bränna fossila bränslen.
Upprustning skapar inte klimatsäkerhet
Samtidigt lever vi nu i en upprustningens tid.
– Länder börjar rusta för kris, av rädsla. Samtidigt så skär man ner på det internationella biståndet, så mycket som en fjärdedel under förra året. Istället satsar man på nya vapensystem. För mig har det med tiden blivit allt tydligare att det största hindret för att ställa om är militariseringen, säger Victor Galaz.
Han poängterar att det handlar om hur vi använder våra resurser.
– Vilken typ av säkerhet vill vi skapa? Om uppvärmningen går över 1,5 grader så innebär det en stor skada på vår planet, och i stort sett inget i militära applikationer kommer att hjälpa oss med det.
Internationellt samarbete är istället en investering i vår säkerhet, en säkerhet mot klimatförändringar.
– Vi pratar förbi varandra i det här, medan västvärlden oftast talar om militär säkerhet så handlar säkerhet från Marshallöarnas håll om klimatsäkerhet.
Går det då att komma ur upprustningens logik, undrar samtalsledare Johannes Rex.
– Vi har gjort det förut. Lösningen är att få stormakterna Kina, Ryssland och USA att föra dialog om nedrustning. Det låter naivt, men alla tjänar på det.
På samma sätt går det att se med visst hopp på utvecklingen framöver.
– När klimatförhandlingarna drar igång i november så håll ögonen på den starkaste rösten. Det är Marshallöarna. Om det inte hade varit för dem så skulle vi kunna vara på väg mot 5, 6 graders uppvärmning. Så vi har i alla fall kommit en bit på vägen.
