Medan talmannen sonderar och partierna räknar mandat finns det en fråga som ingen ställer i regeringsförhandlingarna: vem ska bestämma över viltet i det Sverige som nu ska få en ny regering?
Jakten var osynlig i valrörelsen. Ändå kommer den att avgöras i just de rum där Magdalena Andersson nu söker sitt underlag, precis som förra gången, när Tidöpartierna gjorde krympta rovdjursstammar och fler licensjakter till en profilfråga. Nu backar Sverigedemokraterna, det parti som drivit jaktetablissemangets linje hårdast, och avgörandet ligger hos Centerpartiet, som av de tänkbara samarbetspartierna står jägarförbunden närmast. Det är ett bra tillfälle att fråga vad väljarna egentligen vill.
Att invända mot en jaktform läses ofta som kritik av jakten som helhet. Den som nämner att lodjuret, trots sin hotade status, får jagas på licens, eller att det lobbas för återinförande av allmän jakt på ekorre, får sällan ett svar tillbaka av jaktetablissemanget, oftare ett förlöjligande. Reflexen är mänsklig. Som hållning är den självskadande, vilket siffrorna gör tydligt.
Den mest omfattande och oberoende kartläggningen står SLU för, med sex års mellanrum. I 2021 års omgång fick drygt 9 000 svenskar ta ställning till vilka aktörer som bör avgöra hur rovdjuren förvaltas. Jägarna placerade sig längst ned i listan: 48 procent ville se dem vid beslutsbordet, att jämföra med 84 procent för Naturvårdsverket. Trots det är det jaktintresset som i realiteten formar förvaltningen, inte i de fattade besluten, utan i allt som omger dem. Där, i avståndet mellan vem folket pekar ut och vem som faktiskt bestämmer, ligger det demokratiska underskottet. Det har överlevt varje regeringsskifte hittills, och ingenting i talmansrundorna tyder på att det står på dagordningen nu heller.
Ju mer exakt frågan ställs, desto bredare blir klyftan. En Yougov-undersökning visar att svenskarna i flera fall tar avstånd från jaktformer som pågår just nu: 72 procent från jakt medan djuren parar sig eller bär ungar, 76 procent från tävlingsskytte med poäng på fällt vilt, 63 procent från jakten på lodjur och 60 procent från den pilbågsjakt som intresseorganisationerna lobbar för att få igenom. Landsbygdens invånare åberopas i nästan varje beslut om rovdjuren, men känner sig sällan företrädda. I en mätning som Eurogroup for Animals lät göra bland tusen av dem uppgav bara 16 procent att jaktintresset talar för deras sak; 49 procent menade att det sällan eller aldrig sker. Ungefär halva landsbygden betraktar alltså inte jägarförbunden som sin röst.
Förbundens motvapen är en egen siffra. Svenska Jägareförbundet, vars statliga uppdrag är att upplysa sakligt om viltförvaltning, brukar hänvisa till att 88 procent ”accepterar jakt”. Jag bad att få granska hur den togs fram. Kommunikationschefen sa nej; i stället var det Sifo som lämnade ut underlaget. Då visade det sig vila på en endaste fråga, ställd utan att precisera vad slags jakt respondenten skulle ta ställning till. Det är en fråga utan urskillning, ungefär som att be folk svara ja eller nej på om de gillar att äta. Avståndet mellan att fylla frysen med eget kött och att fälla rödlistade djur för troféns skull (själva kärnan i striden) försvinner i en enda klump.
Detta är inga tillfälliga svängningar. Försäljningen av jaktkort har sjunkit fem år på raken, och de två tongivande jägarförbunden har under loppet av några år förlorat någonstans mellan tio och tjugofem procent av sitt medlemstal. Mönstret är statistiskt belagt, inte en slump.
Det jag har granskat är inte jägaren som person, utan ett system. Två intresseorganisationer har tilldelats en halvofficiell roll, statliga uppdrag och ett tungt grepp om delegationerna och besluten i viltförvaltningen, samtidigt som invändningar avfärdas och ytterlighetskrav som pilbågsjakt skjuts uppåt på dagordningen. Det är detta system jag gett namnet jägarnas rike. Och det är systemet självt, snarare än dess kritiker, som knuffar jakten mot utkanten.
Det finns gott om jägare med omdöme, som ser nyanserna och troligen utgör majoriteten. Deras röster drunknar ändå, eftersom tonläget sätts av dem som läser in en fiende i varje invändning. Just därför borde den som önskar att en återhållsam jakt för köttets skull ska finnas kvar ha allra mest att vinna på att lämna dagens upplägg, till förmån för en förvaltning som styrs av kunskap och folkvilja, inte av en näring som tar sina egna intressen för naturens.
Att förlita sig på att politiken i all framtid håller jaktintresset om ryggen är att leva på lånad tid. Valet den 13 september visade hur fort marken kan röra sig. Ingen tror att jakten avgjorde utgången, men riktningen är talande: partiet som gjort jakten till identitetsfråga tappade elva mandat, medan de två partier som vill låta hotade rovdjur växa till livskraftiga stammar gick fram med tio. Vilken regering som än förhandlas fram kommer jägarförbunden att ha den i telefon från första dagen. Frågan är om den också lyssnar på de 84 procent som pekar ut Naturvårdsverket. Historiskt är det de ordningar som slutar lyssna som rämnar snabbast. Efter att ha granskat svensk jakt i tre år för boken Jägarnas Rike landar jag i en till synes paradoxal slutsats: vill man rädda jakten ska man arbeta för att montera ned jägarnas rike. Det som i dag hålls uppe med näbbar och klor lär ingen orka hålla uppe i morgon – allra minst en nybildad regering som behöver varenda väljare den kan få.
Att fler och fler börjar ifrågasätta den gängse ordningen om människans överordnande av de övriga arterna.
Att de två partier som vill att hotade rovdjur ska få växa till livskraftiga populationer även efter valet bara motsvarar knappt 15 procent av rösterna.
