Danmarks gröna Saltsjöbadsavtal – historisk omvandling av landskapet

Ett moln av svart rök kastas ut från ett avgasrör medan tutorna går varma bland ett hundratal traktorer som rullar på Köpenhamns gator den här tisdagen i början av september. Framför Christiansborg, där ledamöter i Folketinget sitter samlade, står ett tusental verksamma inom landets lantbruk med plakat och armarna i kors. Inne i parlamentet pågår en debatt om ett lagförslag som ska rädda fjordar från övergödning och ställa om lågt liggande och kolrik åkermark till skogar och våtmark. Regeringen beskriver det som en historisk förvandling av det danska landskapet. Om du frågar demonstranterna rör det sig om slutet för det danska lantbruket. 

– Vi är ett litet land, så mycket mark har vi inte. Var ska vi odla våra grödor? säger Max Hansen, som driver en mindre gård på Nordsjälland.

Stränder ska räddas från ”fedtemøg”

Lagförslaget som debatteras inne på Christiansborg är skarpt och ska från och med 2027 kraftigt minska mängden gödsel som sprids i det danska lantbruket – och därmed minska övergödningen i fjordarna. Det genom att reglera hur mycket kväve som ska få läcka från markerna, vilket ska få bönder att mot en generös kompensation lägga marker i träda, alternativt byta mark med staten eller sälja den till staten för marknadspris. Staten kan sedan omvandla marken till skog, ängar eller våtmarker – i stor skala. När allt är klart ska runt femton procent av landets jordbruksmark ha omvandlats och danskarna ska återigen kunna nyttja sina stränder utan ”fedtemøg”, den stinkande sörja de nu möter. Men misstron är stor bland bönderna på torget.

– De regler som de försöker tvinga på oss är helt felaktiga. De glömmer bort allt det orenade avloppsvattnet som städerna släpper ut, säger Max Hansen. 

Att forskare har pekat på att lantbruket står för lejonparten av kväve-
utsläppet och städerna endast en mindre del, ger han inte mycket för.

– Det finns andra experter. 

Behöver inte lantbruket göra mer för att minska kväveutsläppen?

– Ja, självklart, det finns ju många möjligheter till det och naturligtvis fanns det också planer på att man kunde ta vissa arealer ur bruk. Men det har ju inte riktigt blivit aktuellt. Nu kommer allt på en gång, som en tjuv på natten.

Vägen till Grön trepart

Trots protesterna är gödslingslagen en del av en bred överenskommelse mellan miljörörelsen, lantbruket och staten – Grön trepart, som började med att regeringen bjöd in en rad intresseorganisationer till förhandlingar. Syftet var att hitta gemensamma lösningar på hur livsmedelsproduktionen kunde utvecklas samtidigt som lantbrukets bidrag till övergödningen och förlusten av biologisk mångfald skulle minska, liksom utsläppen av växthusgaser. Men för Danmarks Naturfredningsforening var det inte självklart att tacka ja, berättar Emma Sanders, teamledare för klimat och lantbruk på organisationen.

– Men regeringen lovade oss och bönderna att vad ni än kommer överens om, så kommer vi att garantera att det finns medel och en parlamentarisk majoritet för avtalet. Det skulle inte bara resultera i några rekommendationer i en byrålåda. Det var nödvändigt för oss och för lantbrukarna att vilja kompromissa.

– Att det var prioriterat märktes också av att fem ministrar deltog vid varje möte. Det fanns ett löfte om verkligt inflytande.

Morot och piska

Emma Sanders berättar att det in i det sista fanns delar som var svåra för Danmarks Naturfredningsforening att acceptera. Lantbrukets klimatskatt hamnade på en nivå långt under den som ligger på andra delar av samhället. Men överlag var det ändå ett stort steg i rätt riktning, menar hon. 

– Det här avtalet är långt ifrån perfekt, men det faktum att målet är att omvandla 15 procent av jordbruksmarken till skog, våtmarker och natur – det anser vi är oerhört ambitiöst.

Staten går in med en rejäl morot – en pott på 43 miljarder danska kronor som ska få bönderna att frivilligt lägga om. Samtidigt utgör koldioxidskatten på lantbruket och den gödslingslag som den här morgonen debatteras inne på Christiansborg en piska. Både Danmarks Naturfredningsforening och den största lantbruksorganisationen, Landbrug & Fødevarer, firade överenskommelsen när den slöts sommaren 2024. Sedan dess har 23 lokala treparter startats med representanter från kommunerna, volontärer från Danmarks Naturfredningsforening och lantbrukare för att hitta marker som kan omvandlas till natur. 

– Alla 23 har hittat överenskommelser. Det är imponerande, säger Emma Sanders.

Men för bönderna på torget träder gödslingslagen i kraft för fort och slår orättvist. Nu är de här för att få politikerna att i sista stund ändra sig. Var och varannan bär en grön keps med texten ”avskedad av staten” och står vända mot en storbildsskärm där de kan följa debatten i Folketinget.

– Det kan helt enkelt inte stämma att jordbruket ska äga Danmark. Det måste vara Danmark som äger jordbruket, säger Carl Valentin från det gröna vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti (SF) – och möts av burop, medan Morten Messerschmidt, partiledare för Dansk Folkeparti, möter jubel. 

– Hela den grund av frivillighet som den gröna treparten vilar på spolas bort med den här lagen.

Ny regering, ny riktning

Men det är länge sedan Dansk folkeparti satte den politiska agendan. När Danmark under sommaren fick en ny regering bestående av tre vänsterpartier och ett mittenparti valde statsminister Mette Frederiksen (S) att inte bara hämta miljöministern direkt från posten som ordförande för Danmarks Naturfredningsforening, utan också avskaffa lantbruksdepartementet och fördela frågorna på fem ministerier, däribland ett specifikt för Grön trepart och djurvälfärd. Den nya regeringen har också aviserat ett besprutningsförbud i vattenskyddsområden, en ny bred överenskommelse för att begränsa grisindustrin och nollskatt på frukt och grönt. När regeringsdeklarationen kom konstaterade TV2:s politiska kommentator Lawand Hiwa Namo att ”böndernas storhetstid nu var över”.  

–  På så sätt säger man att jordbruk är ett yrke som vilket annat och ger det inte en upphöjd position, sa hans kollega Ask Rostrup.

Ett skifte i opinionen

Så vad hade egentligen hänt med danskarnas syn på jordbruket? ”Fedtemøget” pekas ut som en viktig orsak till att Grön trepart slöts av den mittenkoalition som regerade 2024. I årets val var det också ett grävande reportage om förhållandena i dansk djurindustri som fick debattvågorna att svalla samt höga nivåer av nitrat i dricksvattnet, också det en följd av gödslingen. Även en otippad och självutnämnd lobbyist, Henrik Vindfeldt, pekas ut för att ha bidragit till skiftet. Han myntade begreppet ”svinevalget”, som sedan plockades upp av flera politiska partier. Alltid på gott humör, med slips och kostym – inte sällan viftande med en dansk flagga – har han lyckats appellera till personer som inte alltid identifierar sig med miljö- och djurrättsfrågor. I inlägg efter inlägg lyfter han hur grisindustrin systematiskt bryter mot djurskyddsregler och hur industrins omfattning har gjort Danmark till landet i Europa ”med minst och sämst natur”. 

”Om vi hade färre grisar och mer natur skulle ett mycket mindre område av Danmark vara upplöjt och gödslat och då skulle grönsaks- och fruktodlarna kunna sprida precis så mycket de ville […] Då skulle vi inte alls vara tvungna att reglera jordbruket i samma utsträckning som vi måste göra under de kommande åren”, säger han i ett inlägg inför demonstrationen.

Svensk avundsjuka

Jörgen Sundin, tillförordnad chef för skog och artbevarande på Naturskyddsföreningen, säger att det som svensk är ”svårt att inte känna en viss avundsjuka” gentemot danskarna. Den typen av breda överenskommelser som Grön trepart innebär ”är egentligen en svensk paradgren”. Det vill säga, det som brukar kallas ”Saltsjöbadsandan”, där intresseorganisationer som står långt ifrån varandra möts och sluter överenskommelser, efter det historiska avtal som arbetsmarknadens parter nådde 1938. 

– Vi upplever tyvärr att vi är ganska långt ifrån en situation där det skulle kunna bli aktuellt med den typen av förhandlingar. 

Sveriges gröna konflikt

De markägar- och intresseorganisationer som skulle behöva gå in i en sådan förhandling har haft politikens öra de senaste åren och har i stor utsträckning fått igenom sina krav utan att behöva kompromissa, menar han. Därför saknas de ”jämna styrkeförhållandena och det politiska tryck som krävs för ett givande och tagande”. 

Men det är inte i jordbruket som Sundin ser den tydligaste svenska parallellen till Danmark – utan i skogen. Sveriges kvarvarande oskyddade naturskogar avverkas i hög takt, skogar som av forskare pekats ut som avgörande för att den biologiska mångfalden ska klara sig på sikt. Samtidigt skulle delar av skogsbruket behöva läggas om till mer skonsamma metoder än kalhyggesbruket, menar han.

– Skogsbruket i Sverige är ju ganska mycket vad jordbruket är för Danmark. Det är en väldigt stor del av landytan som berörs och påverkar många människor. Det är stora miljöproblem kopplade till det och det är starka ekonomiska och politiska intressen också. Men förhandlingarna kring Grön trepart bygger ju på att det också har funnits en politisk insikt om att vi behöver göra någonting för att vända utvecklingen. Där är vi tyvärr inte vad gäller skogen i Sverige i dag.

Även LRF ser fördelar

Han får också mothugg från Gunnar Lindén som arbetar med naturvårdsfrågor på Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Han tycker inte att miljöproblemen i skogen kan jämföras med de som Danmark står inför. Däremot ser han fördelar med en långsiktig överenskommelse mellan branschen, miljörörelsen och staten – också i Sverige, ”för att veta hur mycket av skogen vi ska kunna bruka och hur mycket vi ska ha för naturvård”.

– En sådan här överenskommelse måste då bygga både på miljömål, produktionsmål och skogsägarens rätt att i huvudsak bruka skogen efter eget huvud. Men det kräver att politiken är med på ett sådant avtal, säger han.

Men han ser inte något behov av att skydda all den oskyddade naturskog som Naturskyddsföreningen och forskare menar krävs för att den biologiska mångfalden ska klara sig på sikt.

– Det vilar på dålig vetenskaplig grund, säger Gunnar Lindén.

”Svikit hela landet”

På torget utanför Christiansborg talas det om övergrepp och att politikerna inte lyssnar. 

– De som sitter där inne kommer ju från staden; de har ingen förståelse för vad som pågår, säger Max Hansen.

I utkanten av demonstrationen sitter en ung motdemonstrant på en tältstol. ”Axelborg ligger i höjd med Tivolit”, upplyser skylten riktad ut mot vägen där traktorerna just passerat. Bredvid sig har han ytterligare ett plakat, ”en stolt ökennation med gräsmarker”. Det kryptiska anslaget vill han gärna förklara för en utländsk journalist.

– Lantbrukets intresseorganisation håller till i Axelborg. De borde ha förberett bönderna på att det här var på väg. Det borde inte ha kommit som en överraskning. Vinden har blåst åt det här hållet i många år, så därför tycker jag att de borde rikta kritiken mot sin egen organisation. Samtidigt anser jag att Axelborg svikit hela landet, för att de har gjort oss till en ökennation. 

– Jag tror nog att de som demonstrerar representerar många lantbrukare men inte folk på landet. Jag är själv uppvuxen i ett lantbruksdistrikt. 

Kan du förstå att lantbrukare blir sura av att behöva ställa om under tvång? 

– Det förstår jag verkligen är frustrerande. Men det är något som jag tycker att intresseorganisationen borde ha förutsett för länge sedan, så att man inte hade behövt vidta så här hårda åtgärder.

”Inte förvånad”

Ett par dagar efter demonstrationen utanför Christiansborg röstades lagen igenom med 119 ledamöter för och 34 emot. Fem av nej-rösterna kom från det liberala partiet Venstre – ett av de partier som förhandlat fram avtalet. Partiet har likt det svenska Centerpartiet sina rötter i bonderörelsen och har haft en svår balansgång i Grön trepart. Men inför omröstningen försvarade partiledaren Troels Lund Poulsen lagen i ett inlägg på sociala medier med att partiet inte är ”ett parti för särintressen”, utan ”ett parti som med sunt förnuft kommer att kämpa för den nödvändiga omställningen”. Också inom Landbrug & fødevarer uttrycks frustration – men den gröna treparten består. Avtalet hade klarat sitt första stresstest. 

– Jag blev inte förvånad över att det antogs. Men det gladde mig att se att avtalet var tillräckligt starkt för att hålla även när det råder stor kontrovers kring det, säger Emma Sanders på Danmarks Naturfrednings-
forening.

Avtalet måste hålla

Dagen efter omröstningen i Danmark publicerar den svenska regeringen en plan för hur Sveriges natur ska restaureras, efter en ny EU-lag som ska bidra till att skadade ekosystem återställs till 2050. Skogsindustrierna beskriver planen som mer välbalanserad än den som myndigheterna presenterade och Lantbrukarnas riksförbund ser ”stora förbättringar”. Hos miljöorganisationerna som redan såg myndigheternas plan som undermålig är besvikelsen påtaglig. ”En fortsatt förlust av vårt naturarv”, konstaterar Naturskyddsföreningen, som nu sätter sitt hopp till att EU-kommissionen ger Sverige en bakläxa. I Danmark väntar nya strider om hur Treparten ska ros i hamn. Men parterna är fortsatt överens om att den historiska förändringen av landskapet ska genomföras. Avtalet måste bara ”klara sig över tid”, säger Emma Sanders.

– Jag är ändå rätt optimistisk om att det kommer att göra det.

Om Sverige skulle försöka sluta ett liknande avtal, som istället tar itu med andra miljöproblem, vilket misstag bör vi framför allt undvika?

– Framför allt tycker jag att man bör se till att ta fram en realistisk tidsplan för avtalets olika steg. Jag tycker faktiskt att vi var lite för optimistiska när det gällde vissa av de prognoser vi gjorde 2024.