Valet är över, eftertänksamhetens kranka blekhet lägger sig stillsamt över landet, partisekreterare tisslar och tasslar för att testa hårdheten i allehanda röda linjer. Demokratin ska krysta fram en regering. Med lite fiffighet – och under hotet av extraval – kan det bli nästan vad som helst. Hårda ord kan mjukna, taffliga elakheter glömmas och ideologier utgör inte så stora hinder för de är upplösta i något som har förvirrande likhet med intighet.
Det berättas att Socialdemokraterna aldrig knackat så många dörrar som inför detta val. Kan det möjligen vara därför valresultatet blev det sämsta på 100 år? Själv hade jag blivit förskräckt om partisekreterare Tobias Baudin knackat på hemma.
Moderaterna gick däremot framåt, vilket möjligen kan bero på att de inte knackat lika många dörrar. Vem skulle inte bli avskräckt om Carl-Oskar Bohlin knackade på?
Vad Simona Mohamsson sa till dörröppnande medborgare vågar jag knappt tänka på. Kanske så här: fyll mitt tomma skal med röster så får ni Sverigedemokraterna på köpet. En lite bisarr strategi som visade sig vara vinnande.
Det finns en del att oroa sig över innan en statsminister är framröstad. Just när detta skrivs oroar jag mig för att SD inte ska hålla sitt löfte om att de måste sitta i regering för att släppa fram en statsminister. Kanske nöjer de sig med nuvarande roll. Som öppnar upp för Ulf Kristersson att locka över Centern med löften om fler kalhyggen, fortsatt marknadsskola, uppmjukad arbetsrätt och kanske till och med en staty av Annie Lööf på Stureplan. Ett sätt att snuva både V och MP på statsrådsposter. Går det till en tredje statsministeromröstning i riksdagen hotar vad som helst.
Men, för all del, Centern har ett och annat gott i sig också. Själv är jag nostalgiskt förtjust i att de har anammat Miljöpartiets gamla goding om ett rejält höjt grundavdrag, som lanserades som ”skattefri zon”. En frihets- såväl som jämlikhetsreform finansierad genom upprensning i avdragsträsket. Det var en vinnare när jag knackade dörr på 90-talet.
Nåja, politiker-knackandets tid är över. Lugn har lagt sig över både stad och land. Men andra hotbilder finns. Allan knackar inte alls. Allan bara kommer in. Överallt. Allan är mitt smeknamn på AI. Och denne Allan kan gå bananas, meddelas av flera experter med insyn. Allan kan få för sig att helt sonika ta kål på mänskligheten. Därför att det skulle vara rationellt.
När Allans alla agenter snokat runt i all världens datorer, avlyssnat allt från världens bästa universitet till Wahlgrens värld och Fördomsshowen med Emil Persson, samtalat med varandra, kopplat ihop det ena med det andra kan hen utropa som den lärt sig av programledare och hysteriska politiker: Nu kör vi!
Då är det kört. För oss. Men innan dess har nog partierna lyckats vaska fram en regering i kungariket Sverige.
Hur som helst: Demokrati måste vara något mer än att välja vilken administration som skall förvalta vår undergång. Möjligen kan den statsminister som blir vald fråga Allan hur det ska gå till.
Valrörelsen är slut, vilket medför att den inte kan bli värre.
En valrörelse utan att någon ifrågasatte DCA-avtalet som kan ge USA tillgång till 17 militärbaser i Sverige.
