Efter valet har flera profilerade personer i Tidögänget varit kvicka med sin eftervalsanalys. Den mest högljudda var så klart Kent Ekeroth som inte bara lade hela fokuset på de utlandsfödda väljarna, utan också hann hota journalisten med att spela in det livesända samtalet.
Och att någon av de skrikiga företrädarna för Sverigedemokraterna skulle göra just det, lägga fokus på att fel personer fått rösta i valet, är väl kanske inte så konstigt. De har ju länge haft en uppfattning om att det finns medborgare som är mer värda, och de som är mindre värda, till exempel de som inte är födda här.
Men vinkeln uttrycks inte bara av Kent Ekeroth, utan av många högerdebattörer. Den moderata riksdagspolitikern Fredrik Kärrholm skrev en artikel i The Spectator som fokuserade på de 200 000 svenska medborgarskap som utdelades innan de gjorde det ännu svårare att bli medborgare. Så här skriver han:
”Immigrationen till Sverige har inte bara tagit med sig brott, sociala problem och arbetslöshet – nu har den regering som framgångsrikt börjat åtgärda dessa problem blivit bortröstade på grund av denna immigration.”
En vinkel som man nu inte bara ser där, utan som även sprids av många tyckare på sociala medier. Inte heller i artikeln beläggs hur just de här 200 000 medborgarna har röstat, men han pekar på hur det röstats i några av de invandrartäta områdena och tycker att det räcker som bevis.
Det är egentligen obscent. Vi har alltså en regering vars partier ägnat 7–8 år åt att förfölja invandrare, skylla samhällsproblemen på dem. Hota dem med utvisning, indragna medborgarskap, indragna permanenta uppehållstillstånd, gjort det svårare och svårare att få stanna även om man arbetar och bidrar – och dessutom har man nu utvisat hundratals integrerade tonåringar. Ändå står de där och gråter över att flyktingarna inte röstar på just dem? Samtidigt som man försökte vinna över de ”svenska” rösterna med lite billigare bensin.
Det är befängt, men också ett väldigt, väldigt farligt spår.
Det är en sak att lägga märke till att det finns en minoritetsgrupp som ens politik inte appellerar till. Det är en sak att lägga märke till att några drabbas, och sen försöka anpassa sig, motverka politiken, övertyga dem. Det är en helt annan sak att lägga skulden på dem. Säga att problemet är att de gick och röstade. Att problematisera, inte sin egen politik som inte attraherar, utan att andra medborgare utnyttjar sina medborgerliga rättigheter.
Människor i den rasistiska svansen ojar sig i kommentarerna: Nu är det för sent, det är förlorat, nästkommande val kommer invandrarna styra. Sista gången man kunde föra rasistisk politik utan politiska konsekvenser har alltså redan passerat.
Det är klart att det är bra om det är så. Men att så split mellan människor, lägga skulden för en valförlust på en minoritetsgrupps existens i det demokratiska rummet. Det kan bara leda åt ett håll. Större utanförskap, större slitningar i samhället, mer våld och rasism mot migranter.
Ulf Kristersson behöver se det här och stävja det snabbt, om inte för något annat, så av självisk egennytta. Tiden för rasistisk politik utan konsekvenser är alltså slut.
Ulf Kristersson avgår.
Jakten på att sitta i regering för att bedriva politik.
