Birger Schlaug var med och byggde Miljöpartiet och tog som språkrör partiet in i riksdagen vid två historiska tillfällen. Senare lämnade han både partiet och partipolitiken. Hans memoarer, som släpps i dag, ger en unik inblick i Miljöpartiets två första decennier, men också i vad det gör med en människa att befinna sig i maktens centrum.
På valdagen den 13 september gästar Birger Schlaug Syres valvaka. Han är på plats för att prata om sin nya bok – Medan sanden rinner. En grön värstings politiska historia – men också för att kommentera det framväxande valresultatet som en fortsatt aktiv grön debattör. Prognoserna under kvällen pekar mot ett rödgrönt övertag och nya möjligheter för Miljöpartiet att ta plats nära maktens centrum. Partiet ser dessutom ut att göra ett av sina starkaste val hittills.
Den boll som nestorn Per Gahrton och en rad gröna visionärer satte i rullning för 45 år sedan är fortfarande i rörelse. Men är det samma parti vi har att göra med i dag? Hur mycket finns egentligen kvar av det ursprungliga tankegodset? Ett av skälen till att Birger Schlaug ville skriva boken är att han anser att partiets historia har förvanskats.
– En myt som många för fram är att Miljöpartiet var ett enfrågeparti. Det har det aldrig varit. Redan i den första valrörelsen 1982 hade partiet ett partiprogram som täckte alla områden. Frihetlig grön ideologi helt enkelt. När politiker, även på toppnivå inom Miljöpartiet, beskriver partiets utveckling som en breddning eller talar om att ”gå tillbaka till rötterna” blir det väldigt fel, säger Birger Schlaug när vi på valnatten samtalar om den kommande boken.
Partiet stod för en ”otroligt hård systemkritik”, menar han, och var i allra högsta grad antikapitalistiskt. För Miljöpartiet var det till exempel självklart att de stora bolagen skulle ha tredelade styrelser, med representanter för de anställda, ägarna och staten.
– Miljöpartiet var ett allmänt samhällsparti med miljön som grund, där begrepp som i dag nästan har försvunnit, som frihetlighet, decentralisering, småskalighet och delaktighet, var viktiga ingredienser. Och ekonomisk demokrati.
Birger Schlaug beskriver 1980-talets samhälle som betydligt mer vänsterorienterat än dagens.
– Jag blir upprörd när Socialdemokraterna säger att de står i mitten. Den mitten är i själva verket extremt långt till höger. Förstår man inte det, då blir man lurad som väljare.
Riksdagsinträdet
Miljöpartiet nådde tidigt framgångar lokalt och tog plats i en rad kommuner och regioner, men det dröjde till 1988 innan partiet kom in i riksdagen. Birger Schlaug var vid den tiden, tillsammans med Eva Goës, partiets språkrör. Han minns känslan när partiet äntligen dansade in i riksdagen som en samling udda figurer, ackompanjerade av den uppmärksammade sambaorkestern.
– Framför allt kändes det som att vi gav etablissemanget en spark i baken. Alla, från vänster till höger, avskydde oss, och det var väl också ett av skälen till att vi till slut kom in. Vi drev våra frågor ganska bra, men det stora lyftet kom när alla de andra partierna började angripa oss. Då hamnade vi i centrum och var dessutom David mot Goliat. Det gillar folk.
Demokrati för de tidiga miljöpartisterna var något betydligt mer långtgående än möjligheten att rösta. Partiet fick till stora delar sitt bränsle ur missnöjet med hur politikerna hanterat folkomröstningen om kärnkraft, och länge präglades partiet av en radikal vision om gräsrotsdemokrati. Det var ett tankegods som genomsyrade stora delar av den gröna rörelsen vid den här tiden. För Miljöpartiet kom mycket av inspirationen från Petra Kelly, en av grundarna av det tyska gröna partiet.
– Hon hade en vision om att gröna partier alltid måste vara antipartipartier, byggda på ett annat sätt än de gamla partierna, med en platt organisation, medlemsinflytande och utan partiledare.
När partiet bildades fanns således ingen partiledare. En sammankallande i det politiska utskottet skulle fungera som talesperson gentemot medierna – och bytas ut var tredje månad.
– Det här fungerade inte eftersom journalisterna inte kunde hålla reda på vem som var Miljöpartiets talesperson. De ringde istället Per Gahrton, som inte ville att det skulle bli ”Gahrtons parti” och ofta lät bli att svara.
Inför valet 1985 spånades språkrörsmodellen fram som en kompromiss. Även om den har modifierats genom åren och det funnits starka krafter som velat avskaffa den, har modellen överlevt ända till i dag.
Språkrörsmodell med utmaningar
Birger Schlaug hann med fyra språkrörskonstellationer: först med Ragnhild Pohanka, därefter Eva Goës, Marianne Samuelsson och Lotta Hedström. I boken ger han en ingående bild av hur det fungerade, med både plus och minus och en hel del självrannsakan. På den tiden var språkrörsparen ständigt föremål för debatt, både inom partiet och i medierna. Mest uppmärksammad blev kanske duon Birger Schlaug och Eva Goës, även hon fortfarande aktiv i samhällsdebatten. I boken beskriver Birger Schlaug dem som nästan ”plågsamt” olika som personer.
– Vi var alltid överens, både ideologiskt och i sakpolitiken. Men som språkrör är man nästan gifta med varandra på många sätt, och vi var väldigt olika som personer. Jag är introvert och Eva extrovert. Jag ville ha kontroll inför torgmöten och över vad som skulle sägas, medan Eva var spontan. Det var lite jobbigt mellan oss, det var det. Det vi inte förstod då var att de där olikheterna i själva verket var en väldig tillgång.
Den första vändan i riksdagen varade bara en mandatperiod för Miljöpartiet, men 1994 lyckades partiet ta sig tillbaka, återigen med Birger Schlaug som manligt språkrör. Det kvinnliga språkröret var denna gång Marianne Samuelsson, och även den här konstellationen hade sina utmaningar, inte minst i relationen till medierna.
– Vi kunde ha en gemensam presskonferens där Marianne fick till en riktigt bra formulering, men sedan stod det i medierna att det var jag som hade sagt det. Och så var det konsekvent.
Birger Schlaug ringde upp en av ”de stora” på Dagens nyheter, som menade att ”det viktiga är väl att ni får ut budskapet”. Situationen blev särskilt besvärlig eftersom kravet på balans mellan det kvinnliga och manliga språkröret även krockade med partiets behov av att synas. Det var fruktansvärda tider att vara kvinnlig politiker, menar han.
En krävande tid
Till valvakan på Bacchi Syre har Birger Schlaug med sig sin fru, Lena Rosén Schlaug. De delar engagemanget för samhällsfrågorna och träffades en gång i tiden på det partibildande mötet 1981. När de senare gifter sig serveras maskrosvin. Under de år då den partipolitiska karusellen snurrar som snabbast blir Lena, familjen och livet hemma, långt från storstaden, en viktig motvikt.
I boken delar Birger Schlaug generöst med sig av hur den krävande tiden påverkade honom även privat och en röd tråd genom boken är kontrasten mellan den politiska hetluft som engagemanget drar honom in i och längtan efter lugnet hemma i Vingåker. Birger Schlaug hugger ved för att få utlopp för frustration och stress och varvar ner genom att sköta gården och djuren.
– Jag skriver ganska mycket om våra får och det kan tyckas lite larvigt, men att komma hem till Rakel och Ronja och möta deras, ja, tillgivenhet, det var ändå det som utgjorde livet. Det andra var liksom besök i en annan verklighet.
Birger Schlaug beskriver i boken hur han efter sin tid i politiken kände en stark olust när han passerade riksdagen. När han senare återvänder till sin gamla riksdagsbänk, efter ett föredrag om Elin Wägner, försöker han förstå varför åren i politiken fick honom att må så dåligt. Kanske var det kraven på att alltid vara säker, slagkraftig och redo med en oneliner? Tvekan och osäkerhet fick inte synas. Han beskriver hur mediernas jakt på snabba kontringar förstärkte den pressen. När vi pratar om vad som ändå drev honom att fortsätta under alla år kokar det ner till en rad möten med medborgare och miljöpartister runt om i landet.
– En gång smet jag iväg från ett möte med riksdagsgruppen. Jag köpte en glass, satte mig vid vattnet på Norr Mälarstrand och tänkte: ”Jag ska fan sluta med den här skiten.” Då kom två unga människor fram och knackade mig på ryggen. De sa att de hade lyssnat på ett föredrag jag hållit och blivit så himla gröna efter det. Sådana små händelser betydde jättemycket för mig.
Han berättar också om engagemanget bland gräsrötterna under partiets första år och hur mycket de satsade.
– Jag älskar verkligen de där gräsrötterna. En del offrade hus och hem. En del tog lån. En del blev av med jobbet. Och ingen av dem, vad jag vet, hade ens en tanke på CV eller sånt där. Det var stora människor.
Såg till helheten
Tidsandan präglades också av ”väldigt mycket vi”, menar han. Bland Miljöpartiets väljare fanns en acceptans för att det gröna valet kanske skulle innebära mindre pengar i plånboken, men man valde ändå det alternativet eftersom man såg till helheten.
Hur kommer det sig, tror du, att partiet har fortsatt att spela en så stor roll i ditt liv?
– För både Lena och mig blev partiet som en del av familjen, som ett barn. Sen växer barnen upp och blir trotsiga, och det är bra. Men sen blir man inte glad när de tar dumma beslut. Det gillar man ju inte.
Birger Schlaug lämnade Miljöpartiet kring millennieskiftet efter att den dåvarande partiledningen uppmanat honom att antingen lämna partiet eller sluta kritisera det offentligt. Vid ett senare tillfälle lovade han Amanda Lind att återvända som medlem om hon blev språkrör – vilket han också har gjort.
Om du fick ge partiet några råd i dag, vilka frågor tycker du framför allt att det borde ta tag i?
– En av dem är definitivt fredsfrågan. Där tycker jag att man måste försöka lägga ett annat perspektiv på saker och ting än militarisering. Visst, det är ett svar, men det måste också finnas andra. Och sedan finns det också en tystnadskultur kring det här.
– Den andra är att bredda skattebasen eftersom dagens stora skattebas är arbete och arbetstid, vilket med robotisering och AI blir en allt mindre del av BNP. Annars kommer vi att få ett samhälle där man får betala sin skola och vård själv.
– Den tredje är demokratifrågan och då även ekonomisk demokrati.
Och vilket råd skulle du vilja ge partiet inför en eventuell ny regeringsmedverkan?
– Det skulle bli samma råd som jag gav min efterträdare Matz Hammarström: Håll kvar vid utanförperspektivet. Man sugs in i den där bubblan, och det är otroligt viktigt att förstå att det är en bubbla. Det är så lätt att fara iväg när man sitter där och förhandlar, med kristallkronor och alltihop.
Man ska inte heller vara så rädd för att tappa väljare, menar Birger Schlaug. Som exempel nämner han hur nuvarande språkröret Amanda Lind plötsligt backade väldigt snabbt efter att ha uttryckt tillväxtkritik i medierna.
– Partiet blev väl oroligt där. Men jag tror att det är bättre att köra på, och passar det inte väljarna så är det så.
Trots allt, finns det hopp om samhällsutvecklingen?
– Det känns ju väldigt illa. Å andra sidan kan saker och ting hända fort. Synen på homosexuella förändrades snabbt, och Sovjetunionen föll väldigt, väldigt fort. Och det är väl det som är hoppet. Det är en fantastisk parentes vi har levt i. Visserligen har den här parentesen också ställt till med en massa problem, men gratis sjukvård och skola – alltihop för alla. Det har egentligen varit fantastiskt.
Såg det negativa
Under arbetet med boken har han gått igenom mängder av gamla dokument, mejl och artiklar från tiden i politiken. En del av ”strulandet” han höll på med hade han förträngt, säger han, men det som verkligen gjorde honom överraskad var allt det beröm han faktiskt fick i medierna.
– Det gjorde mig jättesnopen. För det upplevde jag absolut inte då. Jag såg det negativa hela tiden. Det samlade jag på mig och det blev tyngre och tyngre. Det var väldigt kul att uppleva att de också tyckte att jag var bra. Det hade varit kul att uppleva det redan då, men vi är kanske sådana, en del av oss, att man samlar på sig det negativa och ser inte det andra.
