Jag är med i en lokal pubklubb som ses på torsdagar på kvarterskrogen. Vi dricker öl, pratar strunt och ganska ofta politik. Gruppen är politiskt blandad, även om de flesta nog står nånstans till vänster om vår enda uttalade moderat.
Dagen före valet skickade någon en satirbild på Ulf Kristersson med rubriken ”Låt mig påminna om verkligheten i Sverige”, som räknade upp sånt avsändaren menade hade hänt under hans regeringstid: rättsosäkra lagar, utvisningar, missade klimatmål och så vidare. Jag svarade syrligt att det var gulligt av honom att påminna oss.
En annan skrev att det kändes som pianobaren på Titanic, eller Bagdad Bob, att gå förbi Moderaternas affischer om att ”rädda Herrängenskogen”: hon räddade hellre demokratin. Jag fyllde på: ”Och planeten.” En tredje skämtade: ”Vi tar bort alla människors lika värde, men ni får fler grönområden i Stockholm.” Ett skämt om proportioner, om att göra en liten och behändig fråga till politik medan enorma förändringar de facto pågår.
Då reagerade vår moderat. Det är lätt att förstå varför: ensam i sin hållning fick han tre repliker i rad att svara på. Han skrev vänligt att tråden hade glidit ”långt från sitt syfte”, som om syftet redan var givet. Han hade inget emot att människor hade politiska åsikter, men just den här gruppen kunde väl få vara neutral. ”Öl, dåliga skämt och annat livsviktigt här. Politik gärna någon annanstans.” Han bad inte om att vi skulle sluta tycka saker, bara om att slippa försvara sig i just det här forumet. Den önskan är knappast konstig. Men gruppens syfte har aldrig uttalats som opolitisk, det är hans tolkning, och genom att presentera den som redan bestämd slapp han också argumentera för den.
Det blev förstås genast en diskussion om det. Någon svarade att många av oss faktiskt räknar politik till livets viktiga saker och är genuint oroliga för utvecklingen. En annan skrev att hon hade svårt att förstå varför politik skulle vara känsligt, just eftersom vi tycker olika och ändå kan vara vänner. Någon höll med om att politiska samtal är viktiga men tyckte att de fungerar bättre när vi träffas än i en chatt. Själva oenigheten hanterades alltså både vänligt och ganska demokratiskt. Vår F!-anhängare föreslog att vi skulle sjunga We shall overcome.
Men jag forskar ju på demokrati och det här meningsutbytet blev väldigt illustrativt för en fråga jag försöker förstå. Varför röstar människor på politiska förändringar som leder till mindre demokrati, färre rättigheter eller en förstörd planet, och varför anpassar sig andra partier till det, trots att det egentligen borde gå rakt emot deras ideologi?
En del av svaret tror jag finns i det antropologen James Ferguson kallade ”Antipolitikmaskinen”. Saker som är omstridda eller inte ens sanna kan steg för steg börja behandlas som neutrala fakta, tekniska problem eller vanligt sunt förnuft. Det som etablerats som verklighet behöver inte försvaras, utan den som invänder blir den som kan pekas ut som ”politisk”.
Terrorism är dåligt. Där är det lätt att vara överens. Men sedan kan nästa led börja låta lika självklart: vad terrorism beror på, vilka människor som innebär en risk, vilka risker som räknas, vilka människor som ska skyddas från riskerna och vilka åtgärder som därför ”måste” vidtas. Om varje steg görs till realism snarare än något vi kan ifrågasätta kan väldigt långtgående inskränkningar till slut framstå som självklara och nödvändiga, utan att någon behöver säga att de vill ha dem.
Politik kommer så att handla mindre om att vi vill olika saker och mer om vad som får lov att uppfattas som sanning. Orsakar invandring terrorism? Leder hårdare straff till mindre brottslighet? Vad händer faktiskt när en viss lag införs? Vilken människosyn ligger bakom problemformuleringen? Vem kan beskrivas som ett hot, som en kostnad eller helt enkelt som oförtjänt, istället för som en som behöver lyssnas på, en medborgare eller en väljare?
När ett visst svar på de frågorna har blivit verkligheten, slutar det att ses som en politisk ståndpunkt att begränsa henne. Medan den som säger ”vänta, stämmer verkligen det där?” kan beskrivas som den som ”för in politik” (alltså bråk) i rummet.
Det var därför vår pubchatt fascinerade mig. Reaktionen på kritiken blev inte ”hallå, det här stämmer inte”. Inte heller en fråga som kanske ”har rasismen verkligen normaliserats?” eller ”Är det politiken som gett de konsekvenser ni påstår?” Istället kom en uppmaning att sluta prata om det över huvud taget, framförd vänligt och utan onda avsikter. Vilket är precis poängen: mekanismen kräver ingen ondska för att fungera.
Det är en väldigt mänsklig impuls, det här att inte vilja ha bråk. Men den impulsen är inte neutral. För om själva bråket kan göras olämpligt behöver ju ingen vinna det. Då vinner istället den som tjänar på att vi inte pratar om det alls.
Demokrati kan inte bara handla om rätten att välja mellan färdigpaketerade svar. Vi måste också få ifrågasätta själva grunden: Ser verkligheten verkligen ut som dom säger? Leder åtgärderna som föreslås dit de påstår? Vilken människosyn har vi egentligen accepterat, när en lösning som skadar folk ändå ses som självklar? Det är där politiken blir på riktigt, i möjligheten att göra det självklara osjälvklart.
För ”sunt förnuft” är ofta inte sunt alls, utan bara politik som har slutat kallas politik. Och det är vår demokratiska plikt att fortsätta bråka.
Vänsterpartiet, som politiserar dyrtiden genom att vägra behandla ekonomin som väder eller skylla på invandrare. I stället frågar de: varför gör bankerna miljardvinster? Och synliggör dem som drabbas.
Centerpartiet, som gömmer striden genom att kalla sig själva för mitten och V extremister, istället för att prata sakpolitik.
