Jag tror att de allra flesta av oss någon gång efter att vi har passerat 30-års åldern börjar blicka bakåt på våra liv och begrundar om våra vägval varit mödan värda. Att ångra sig är ju helt meningslöst eftersom vi ändå inte kan åka tillbaka i tiden och göra annorlunda. Att förlora oss i en tid som aldrig kommer tillbaka gör oss bara förbittrade. Vi har bara nuet med de livserfarenheter som format oss och så länge vi lever vandrar vi mot en framtid som står framför oss likt en soluppgång.
Jag har tänkt mycket på hur ungdomsarbetslösheten i början av 2010-talet påverkade många i min generation på djupet. Men det har också gett mig värdefulla livserfarenheter som man inte kan utbildas i. Det är med dessa livserfarenheter i bagaget jag känner medlidande för de ungdomar idag som är på väg in i en arbetsmarknad där de fortfarande inte tycks vara önskade.
Efter att jag tog studenten 2010 hade jag liknande drömmar som de allra flesta: Att skaffa mig ett jobb, en egen bostad, och så vidare. Att äntligen ta steget in i vuxenvärlden, att vara självständig och ansvarstagande, den ljusnande framtid är vår … Herre jösses, vad det skenet bedrog. Flera av oss kastades ut i massarbetslösheten under förnedrande omständigheter – i form av jobbcoacher på arbetsförmedlingen och en massa låtsasåtgärder.
Det offentliga samtalet kring arbetslösheten var moraliserande som bara den. Som jag minns det var den rådande känslan att vi som saknade arbetslivserfarenhet och endast hade begränsad livserfarenhet – vi var inte värda att investeras i. Som jag minns det fick många av oss mestadels höra att vi bara var lata och bortskämda, men att vi ändå måste prestera på topp hela tiden så att det såg ut som att vi gjorde något – men våra insatser var ändå aldrig tillräckliga.
Ja, detta blev en psykiskt pressande period där arbetslöshet gick från att behandlas som ett samhällsproblem till att betraktas som ett individuellt misslyckande. Det var som att vi skulle skapa vår egen lycka och välfärd – och skita i alla andras. När man frågade ”vart ska vi ta vägen?” var svaret ”det måste ni komma på själva”. Och inte blev det bättre när sociala medier började normaliseras i vardagslivet, där folk gav sken av vilken lyckad tillvaro de hade och fick många gillamarkeringar medan man själv kände sig värdelös.
Det skapade en mental stress som är svår att förstå om man inte varit där, så att säga. Det skapade en själslig skada där, för att citera Oscar Wilde, man visste ”priset på allt och värdet på inget”. Och det är just därför jag hatar nyliberalismen mer än allt annat. Där råder bara kortsiktiga vinstintressen på bekostnad av så himla mycket som har att göra med livskvalitet. Där finns aldrig en tanke om hur man skapar förutsättningar för ett värdigt liv, där vi får lov att drömma om att nästa generation ska få det bättre. Erfarenheterna av nyliberalismen gav mig – och många andra – en otroligt dålig självkänsla som gnager inombords än idag.
Macklemores öppna och rakryggade ställningstagande för ett fritt Palestina.
Samma Macklemore gillar att bära äkta päls … För fan, Macklemore.
