Rasismen blottar sig när SD försöker förklara orsakerna till att de gick bakåt i valet, menar Samt Selman. ”Att Sverigedemokraterna själva flörtat intensivt med väljare av annan etnisk bakgrund än vita svenskar är glömt - de har ju röstat fel.”
DEBATT. Ingen kan ha missat att Sverigedemokraterna backat rejält i årets riksdagsval, inte minst då företrädare själva skruvat upp volymen. Kort inpå kommer flera utspel från partiets toppnamn. Hatretoriken vet ingen hejd. Josef Fransson kallar väljarna för “mentalhandikappade” och Kent Ekeroth kallar dem för “röstboskap”. Och för den som varit osäker på sitt val att röra sig bort från SD, så har partitopparnas senaste utspel kanske mest fungerat som ett kvitto för att det trots allt var rätt. För det finns väl inget så ocharmigt som en dålig förlorare?
Att följa SD:s respons på sina valresultat är som att se en dåligt uppstyrd korpenmatch. Josef Fransson är snabb på bollen och går hårt mot väljarna genom att kalla dem han anser röstat fel för “mentalhandikappade småpartiväljare”. När Kent Ekeroth blir intervjuad i Förmiddag i P4 Dalarna skyller han istället resultatet på alla de nysvenskar som fått svenskt medborgarskap under mandatperioden. Att Sverigedemokraterna själva flörtat intensivt med väljare av annan etnisk bakgrund än vita svenskar är glömt – de har ju röstat fel. När de nyttjar sin demokratiska rätt och gör sin medborgerliga plikt svarar Ekeroth med att avhumanisera dem och kalla dem för “röstboskap” från andra länder. Kejsarens ny(nazistiska) kläder spricker i sömmarna. Nu blottas rasismen som dolt sig under en illa förklädd omsorg om den lilla människan.
Den uppmärksamme har förstått det för länge sedan. Det som såldes in som en romantisk nostalgi om folkhemmet har successivt slutat handla om knegarnas sociala trygghet; löftena om att värna arbetarnas intressen gick upp i rök när SD stödde nedmonteringen av välfärden i sin jakt på de borgerliga partiernas omfamning. De som haft turen att inte bli utförsäkrade har haft oturen att se sina arbetsvillkor försämras och sina plånböcker gapa tomma.
Väljarströmmarna mellan valet 2018 och 2022 visade att det främst var socialdemokratiska väljare som lockats av SD. I boken Det handlade aldrig om invandrarna visar sociologen Stefan Sjöberg och statsvetaren Karla Backlund, baserat på djupintervjuer med tidigare socialdemokrater som sedan blivit aktiva sverigedemokrater, att folkhemsvisionen varit viktig. Men invandrarna var, som titeln avslöjar, inte det huvudsakliga problemet. Istället verkar det handla mer om en upplevelse av att socialdemokratin övergett sin egen ideologi och misslyckats i sitt samhällsprojekt. En känsla av att ha blivit svikna av sina företrädare och att debatten flyttats längre från väljarnas hjärtefrågor om välfärd och social jämlikhet. Det samhälle de längtar tillbaka till är ett präglat av trygghet och gemenskap.
SD erbjöd en lösning, ett urgammalt framgångsrecept. Det finns ju inget så sammansvetsande som en yttre fiende. Får vi bara bukt med den så kallade ansvarslösa migrationspolitiken så kommer folkhemmet att resa sig ur ruinerna. Men så blev det inte och väljarna är inte dumma. Har de gjort det förr kan de göra det igen. När det socialdemokratiska folkhemsprojektet urholkades flyttade de sig mot det parti som de upplevde värnar deras intressen. När SD sviker rör väljarna sig mot andra partier. Sverigedemokraterna är trots allt inte immuna mot väljarnas besvikelse.
Nu när SD är en del av etablissemanget och fått så stort inflytande att deras språkbruk och resonemang kring invandringen spridit sig över nästan hela den politiska skalan, så kanske ett enfrågeparti som inte håller sina löften känns överflödigt? Men det är bara en gissning. En annan, kanske mer kvalificerad gissning, är att det inte blir bättre av att kalla väljarna för mentalhandikappade eller boskap.
