Inför 2026 års val bör väljarna fråga sig vilket slags land Sverige ska vara: Ett land där kortsiktig tillväxt gynnas, eller ett land som förstår att ekologin är den grund som ekonomins långsiktiga välmående vilar på, skriver Emil Siekkinen.
DEBATT. När skog med stora naturvärden ska skyddas ställs frågan: Vad kostar det? När biologisk mångfald ska bevaras ställs frågan: Vad kostar det? När vattendrag ska få flöda fritt igen ställs frågan: Vad kostar det? När våtmarker restaureras ställs frågan: Vad kostar det? Sällan ställs frågan: Vad kostar det att låta bli?
Den svenska miljödebatten präglas av föreställningen att naturen är något slags särintresse som måste vägas mot ekonomin. Som om ren luft och rent vatten, pollinerande insekter, och fungerande ekosystem var något annat än själva grunden för välfärden.
Sanningen är att naturen inte står i konflikt med ekonomin. Naturen är ekonomin.
Världsekonomiskt forum uppskattar att drygt hälften av världens BNP är beroende av en fungerande natur, ett enormt ekonomiskt system grundat på miljöer vilka erbjuder användbart vatten, bördiga jordar, mat, klimatanpassning, och biologisk mångfald.
Trots sin betydelse för ekonomin, är systemet hotat, och läget för miljö och biologisk mångfald är allvarligt, även i Sverige. Vi håller alltså på att nedmontera den infrastruktur som betydande delar av ekonomin vilar på. Varningssignalerna tas dock ej på fullt allvar.
Under den gångna mandatperioden har regeringen gång på gång signalerat att naturhänsyn är något som kan ignoreras när den upplevs stå i vägen för andra intressen. Skyddet av värdefulla skogar ifrågasätts. Rovdjursjakten utökas. Miljöanpassningen av vattenkraften blir inte av. Klimatfrågan nedprioriteras. Detta utsätter Sveriges långsiktiga ekonomiska välmående för fara.
Ta skogen. Trots att skogen utgör en central del av den svenska identiteten och livsmiljön finns ett växande avstånd mellan folkopinionen och den politik som nu formas. Den svenska regeringen driver på för ett mer intensivt och produktionsinriktat skogsbruk – med fokus på kortsiktig tillväxt – medan undersökningar visar att en majoritet av befolkningen vill se oförändrad eller minskad avverkning samt ett starkare skydd för naturvärden och biologisk mångfald. Skogspolitiken blir i detta ljus inte bara en fråga om mark och träd – utan om folkvaldas förmåga att lyssna till medborgarnas värderingar i en tid präglad av ekologisk kris.
Skogsstyrelsen varnar för att naturskogar och kontinuitetsskogar försvinner i en takt som innebär att merparten av de kvarvarande naturskogarna utanför skyddade områden kan vara borta inom drygt två årtionden.
För den som bara ser skogen som förråd av råvaror kanske detta inte framstår som något dramatiskt.
Men naturskogar är något mycket mer än bara råvara. De är väl utvecklade ekologiska system som byggts upp under lång tid. Där finns strukturer, arter, och samband som inte kan återskapas genom att plantera trädplantor på ett kalhygge. När en naturskog försvinner förlorar Sverige biologisk mångfald, kolinlagring, vattenreglering, motståndskraft mot klimatförändringar, mat, och framtida möjligheter till naturturism och rekreation.
Vi förbrukar ett naturkapital som tidigare släktled lämnat efter sig. Samma logik präglar vattenpolitiken.
Många svenska vattenkraftverk saknar fortfarande miljöanpassningar. Fiskbestånd har decimerats. Ålen är nära nog utplånad. Naturliga vandringsvägar har brutits. Ekosystem har fragmenterats.
Trots detta har regeringen öppnat för att i större utsträckning använda undantag från miljökrav, även när skyddsvärda områden berörs. Detta sker samtidigt som experter påpekar att miljöanpassningar ofta kan genomföras med mycket begränsad påverkan på den totala elproduktionen. Hur går detta ihop?
Fungerande vattenvägar är en strategisk tillgång. De är en del av samhällsbyggandet. När regeringen föreslår att svensk vattenkraft ska miljöanpassas så litet som möjligt tar den inte ansvar för landets långsiktiga välmående.
Även rovdjurspolitiken präglas av kortsynthet. Brunbjörn, järv, kungsörn, lo, och varg fyller viktiga funktioner i ekosystemen. Som toppredatorer bidrar de till att balansera klövdjursstammar och upprätthålla ekologiska processer som utvecklats under tusentals år. Ändå har regeringen drivit fram rekordstor rovdjursjakt.
Detta trots att opinionsundersökningar visar att en majoritet av befolkningen vill ha kvar de stora rovdjuren i landet.
Detta trots att rovdjur bidrar till minskade betesskador på skog och grödor, och till färre trafikolyckor.
Detta trots att naturturism i många länder blivit en växande näring som alstrar långsiktiga inkomster för landsbygden.
Viltolyckor är en annan fråga som kan få folk att undra vilka prioriteringar som görs. I Sverige rapporteras drygt 200 viltolyckor per dag. Detta orsakar lidande och död, och kostar Sverige 11–15 miljarder kronor årligen i sjukvård, produktionsbortfall, och fordonsskador. Trafikverket har redan identifierat problemen och föreslagit lösningar som skulle kunna halvera antalet viltolyckor. Men staten har valt att endast finansiera 13 procent av förslagen. Detta trots att statens absolut mest grundläggande funktion måste vara att skydda befolkningen.
I slutändan handlar dessa frågor om vilket slags land väljarna vill att Sverige ska vara.
Vi lever i en värld där forskare beskriver den biologiska mångfaldskrisen som lika allvarlig som klimatkrisen. Vi lever i en värld där ekosystem kollapsar snabbare än de hinner återhämta sig. Vi lever i en värld där naturkapital blivit en begränsande faktor för ekonomisk utveckling.
I en tid med sinande tillgångar krävs en livsbejakande politik som utgår från en annan världsbild, en världsbild som utgår från att naturen är en tillgång som möjliggör den mänskliga ekonomin.
Den betraktar skydd av naturskogar som investeringar i framtida välstånd. Den menar att restaurering av våtmarker och vattendrag är såväl arbetsmarknadspolitik som klimatanpassning och en del av säkerhetspolitiken. Den ser biologisk mångfald som en del av samhällets infrastruktur. Den förstår att framtidens konkurrenskraft kommer att byggas genom att förvalta det naturen kan erbjuda på ett klokare sätt än i dag.
För i slutändan handlar detta inte om huruvida vi ser livet som en resurs att exploatera eller som ett arv att förvalta. Om huruvida vi lämnar efter oss ett rikare eller fattigare land.
Om vi skyddar en gammal skog, restaurerar en älv, eller bevarar en art, kommer framtida generationer inte att fråga varför vi gjorde det. Men om vi inte väljer en livsbejakande politik, kommer kommande släktled att fråga varför vi inte gjorde mer när vi fortfarande hade möjligheten.
