Frågan om ersättning till personliga assistenter är inte het på politikernas lista. Det menar assistanskooperativ GIL, som mitt under slutspurten i valrörelsen passade på att ta sig till valstugorna i Göteborg för att påminna partierna om frågan. Det med ett gigantiskt vykort av GIL:s vd Anders Westgerd i naturlig storlek, då han själv inte kunde vara på plats.
– Vi har i åratal försökt få partierna att se våra frågor, men det verkar omöjligt. Det är väldigt tyst kring dem, säger Anders Westgerd, vd för GIL, (Göteborgskooperativet för Independent Living) till Syre över telefon.
Han kan själv inte ta sig till valstugorna och sitter därför hemma, medan några medarbetare och engagerade hjälper till att bära runt på ett gigantiskt vykort på honom mellan de olika partiernas valstugor. Detta efter att kooperativet skrivit till alla partier för att få ett svar på sina frågor om hur de vill säkra den personliga assistansen framöver – utan att få ett enda svar.
Att ha en personlig assistent handlar i grund och botten om att alla ska kunna leva ett vanligt liv, konstaterar Anders Westgerd.
– Den personliga assistansen gör att människor kan arbeta, plugga, vara förälder och leva ett liv som alla andra.
Nivån släpar efter
Men under många år har löneutvecklingen släpat efter annan löneutveckling, förklarar han.
– Många är rädda för att assistansen ska svältas så hårt att den inte är genomförbar längre. Det skulle kunna betyda att vi inte längre kan arbeta, gå på toaletten eller att våra anhöriga måste sluta förvärvsarbete för att ta hand om oss. Människor är rädda för att dö, så långt har det gått, säger Anders Westgerd.
Som assistanskooperativ får de 347,70 kronor i timman i ersättning för att ordna med personliga assistenter.
– Jag vet ingen annan service man kan köpa för den summan.
Han tillägger att i den summan ingår inte bara lönen, utan även allt som har med administrationen att göra, liksom bredvidgång, uppsägningslöner, rehab-insatser, utbildningar, arbetsmiljöinsatser, sjukhusvistelser, samt de extrautgifter som kan uppstå när en personlig assistent följer med på aktiviteter såsom ett biobesök eller en fika på stan.
– Det är svårt att hitta assistenter idag för den lön som kan erbjudas, och det är svårt att få kontinuitet och långsiktighet, förklarar han.
”Gynnar de oseriösa”
Det är regeringen som varje år beslutar om ett schablonbelopp per timma för assistansersättningen. Den ligger nu på 347,70 kronor i timmen, men flera kommunel har lagt sig under den nivån, och nivåerna har släpat efter den övriga löneutvecklingen i många år, säger Anders Westgerd. En genomsnittlig lön för en personlig assistent ligger i dag på cirka 150-160 kronor i timman innan skatt.
– Det är bara de seriösa aktörerna som straffas av den låga uppräkningen. Istället gynnas de oseriösa som inte har kollektivavtal eller inte bryr sig om kvaliteten…
Under förra veckan gick därför GIL ut till valstugorna i Göteborg för att ställa lite frågor till valarbetarna där.
– Jag hoppas på lite riktiga svar och engagemang och inte bara floskler, säger Frida Sundström, som valt att hjälpa till med aktionen eftersom hon själv är engagerad i frågorna och anhörig till en rullstolsbunden person.
– I år höjdes assistansersättningen med 1,5 procent, vilket inte täcker kostnaderna för ökade löner inom vården, som höjdes med 3 procent i år. Assistansersättningen släpar efter och vi vill se en indexering, så att man kan följa löneutvecklingen generellt, säger Caroline Bräutigam, kommunikatör på GIL.
Låg kunskap
Reaktionerna från valstugorna blev minst sagt varierande, där några inte ville bli filmade eller inte hade kunskaper i ämnet, medan andra tog tillfället i akt att prata om att just detta var deras hjärtefråga, såsom Pär Gustafsson från Liberalerna, som drog fram en valaffisch med orden ”rädda assistansen”.
Förutom insatta svar från Liberalerna och Sverigedemokraterna så tycker Caroline Bräutigam efter aktionen att kunskapen bland valarbetarna generellt sett var låg när det gäller hur assistansersättningen fungerar, hur den är uppbyggd och vad reformen är till för.
– De såg på assistansen utifrån ett omhändertagandeperspektiv, mer som vård och omsorg än som frihetsreform, säger hon.
Samtidigt slogs hon av att många ändå verkade ”veta” att det fuskas.
– Politikens långvariga fokus på fusk verkar ha satt sig i själva bilden av assistansen. Kunskapen om vad assistans är har inte nått fram, men misstanken mot den har gjort det.
