När partierna undviker att berätta vilken samhällssyn som styr deras politik blir det inte bara svårare att välja. Det blir också lättare för dem att byta kurs efter valdagen, skriver statsvetarstudenten Mikael Bertilsson.
DEBATT. Valrörelsen fylls av ord som trygghet, frihet, rättvisa och ansvar. Nästan alla partier använder dem, men få förklarar vad de betyder i praktiken eller vilka intressen som måste stå tillbaka. Väljarna erbjuds löften om enskilda åtgärder, men sällan en sammanhängande bild av det samhälle som åtgärderna ska leda till.
Detta brukar beskrivas som att ideologierna har försvunnit. Men ideologin är fortfarande närvarande i varje beslut om skatter, välfärd, klimat och arbetsmarknad. Det som har försvunnit är partiernas vilja att öppet redovisa den.
Den otydligheten är inte politiskt neutral. Den ger partiledningarna större handlingsutrymme efter valet. Ett parti som har lovat trygghet men inte förklarat sin syn på statens makt kan motivera både förebyggande insatser och hårdare kontroll. Ett parti som har lovat stärkt välfärd men undvikit frågan om vinstintressen kan senare acceptera lösningar som väljarna knappast förknippade med löftet.
Ju vagare målbilden är, desto fler kursändringar kan beskrivas som pragmatism. Kompromisser är nödvändiga i en demokrati, men väljarna måste kunna se skillnaden mellan en rimlig kompromiss och ett övergivet politiskt mandat.
Ideologisk tydlighet handlar därför inte om att återuppliva gamla slagord. Den handlar om demokratiskt ansvarsutkrävande. För att bedöma om ett parti har hållit sitt löfte räcker det inte att veta vilka reformer det utlovade. Vi behöver också veta vilket problem partiet ville lösa, vilket mål det hade och vilka principer det inte tänkte förhandla bort.
Otydligheten påverkar också själva debatten. När partiernas samhällsvisioner blir svåra att skilja åt flyttas uppmärksamheten till personer, felsägningar och taktiska utspel. Tonläget kan bli högt samtidigt som de politiska alternativen förblir oklara. Konflikten blir mer teatralisk men mindre upplysande.
Det märks tydligt i klimatpolitiken. Alla partier kan säga sig vilja genomföra en rättvis omställning, men den verkliga ideologiska konflikten gäller vem som ska betala och vem som ska bestämma. Skillnaden går mellan att lägga ansvaret på individens konsumtion och att utkräva ansvar av de företag och system som orsakar de största utsläppen. Den handlar också om huruvida marknaden eller demokratiska beslut ska ange omställningens riktning och tempo.
Samma sak gäller välfärden. Det räcker inte att lova fler anställda och kortare köer. Partierna måste också svara på om vård, skola och omsorg främst ska betraktas som gemensamma rättigheter eller som marknader där offentliga medel kan bli privata vinster.
Inför valet bör varje parti tydligt redovisa vilket strukturellt samhällsproblem det anser vara viktigast, hur Sverige bör utvecklas på längre sikt och vilka ekonomiska eller politiska intressen det är berett att utmana. Först då blir det möjligt för väljarna att bedöma partiernas verkliga färdriktning och skilja en politisk vision från en samling budskap anpassade efter nästa opinionsmätning.
I annat fall riskerar valrörelsen att ge partierna mandat att styra utan att väljarna fått veta färdriktningen.
Demokratin kräver kompromisser. Men meningsfulla kompromisser förutsätter att väljarna först får veta vad partierna faktiskt står för.
