Vi får inte låta arbetsnormen och klassamhället styra våra tankar och känslor, skriver Christoffer Kalfjäll, och uppmanar alla att ta sjukpensionärer på allvar och lyssna på vad de vill förmedla.
DEBATT. ”Den som inte vill jobba får inte heller äta”, lyder de gamla bevingade orden i Paulus andra Thessalonikerbrev. Bidragstagare betraktas, ett par tusen år senare, fortfarande som parasiter. Jag har personer i min närhet som stör sig ofantligt på min belägenhet som sjukpensionär. På samma gång fruktar de det som min psykiska ohälsa bygger upp om jag en gång tvingas tävla om tryggheten på arbetsmarknaden, och samtidigt låtsas om att det är inte är en tävling. Deras förhållningssätt blir schizofrent. Men jag klandrar dem inte. Jämlikhetstankens psykologiska insats får inte underskattas.
Många faller redan hårt under trycket av det sublimerade Colosseum, som är det helt vanliga arbetssamhället, och hamnar brutalt utanför trygghetsramarna – med psykisk ohälsa och fattigdom som ofrånkomliga följder. Skygglapparna är så normativa att många inte fattar varför de ens behöver diskuteras. Att jag bevarar min psykiska hälsa genom att göra just det, blir ofta upprörande. Jag och mina nära försöker överbrygga svårigheterna – någonstans måste den individuella relationen trumfa samhällssystemen – men erfarenheten förhindrar att jag tar det för givet. Kampen för att bevara relationer över samhällsklasser är hård.
Lyckligtvis är vi storsinta, starka på våra egna, särskilda vis, och konstant påminda om klassmedvetandet som ständigt söker skinnpunkter att nypas i. Det är lätt för en människa att säga att alla människor är lika värda, att hon betraktar dem som individer fria från arbetsnormens bojor, men den som säger att vi är färdiga med några klassfrågor bedrar sig själv. Ofta av en slags lättja har jag upptäckt. Det är alltid lättare att offra några människor till dysfunktionella system, än att förbättra systemen som sådana. Vandelfrågor har alltid varit mera lättrodda än klassfrågorna.
Det är retsamt enkelt att leva som sjukpensionär. Det svåra är att leva utanför arbetsnormen. Det är inte länge sen det var förknippat med dödlig fara. Den instinkten lever kvar i oss, och gör det fortsatt svårt för utanförställda. Man påstår ibland att det är de lutherska och protestantiska idealen som rättfärdigat det som måste plåga mig, men det är att göra det enkelt för sig. Det fundamentala problemet är fortfarande att jag inte svälter ihjäl eller självdör av skam.
Jag och mina nära vet om detta. Vi pratar om det och låter oss aldrig glömma det. När arbetsnormens ok hotar i tystnaden finns ingenting annat att göra än att sätta ord på allt. Varje gång vi glömmer det måste spänningarna öka mellan oss. En av oss är gammal entreprenör och numera chef på en stor fabrik. En av oss är utpräglad arbetare med hela villaidyllen i sin barm. Och så är det jag: den fattiga konstnären, filosofisk och boklärd så det förslår, bosatt i slummen, utslängd av psykiatrin och, som om inte det vore nog: sjukpensionerad. Vår trio representerar klassamhället med en nästan komisk pricksäkerhet. Vi ser tydligt när arbetsnormen börjar äta sig in i vår konstellation, eftersom aversionen är den ofrånkomliga signalen. Vi förstår vad jämlikhetens ideal kostar.
Att blunda räcker inte för att bilda tolerans. Människan är överhuvudtaget inte självständig nog för att kunna uppnå jämlikhet genom att blunda för avvikelser, när de intoleranta normerna har fått verka i tusentals år. Vi måste tänja på språkets gränser för att nå fram till jämlikhet mellan oss. Det går alltså att överbrygga klassamhällets normer, om vi bara finner det i oss att göra skillnad på samhällssystemen och individerna som befolkar dem.
Men underskatta inte den psykologiska insatsen det kräver! Jag och mina nära misslyckas ibland och blir osams. Vi orkar inte alltid med ansträngningen. Jämlikhet i praktiken kräver något av människan som mycket lätt tröttar ut henne. Hon har mycket långt kvar till mål. De som orkar tro konsekvent på det beskrivs än idag som exceptionella. Däri ligger realismen i jämlikhetstanken.
Men att alltid försöka, att alltid sträva mot jämlikhet, om så bara fram till dess blygsamma minimum, det tillkommer oss som upplysta människor och arvtagare till den mänskliga historien. Blodskulden från gamla tiders utstötningsritualer vilar tung på ett samhälle som kallar sig både progressivt och kunskapsburet.
Om 2000-talsmänniskan väljer att blunda och lita på tysta fostringslekar så kommer det kollektiva minnets arketyper, från antikens slavrevolutioner till 1900-talets svenska arbetsrättskamper, fortsätta gäcka henne. Hon måste orientera sig i jämlikhetsfrågan, med språket, vare sig hon vill det eller ej, och alldeles oaktat på vilken sida av åsiktskorridoren hon står. Helt enkelt därför att historien visar med skräckinjagande tydlighet att vid språkets och tankens slut tar våldet vid.
Därför kan våra diskussioner aldrig ta slut. Jag och mina nära kan diskutera i många timmar. Vi behöver inte nödvändigtvis komma fram till något väsentligt, huvudsaken är att tanken inte skrumpnar och att orden inte tar slut. I tystnaden kryper arbetsnormen närmare, och att se varandra som individer blir markant mycket svårare. Naturligtvis stör de sig ofantligt på min belägenhet som sjukpensionär, att jag överhuvudtaget vågar ge svar på tal kan bli märkligt om de inte tänker efter.
Och jag stör mig på att de jamsar med i arbetssamhällets Colosseum och låtsas om att jag har ”privilegierats” med frisedel. Men vi måste vara större människor än så. Vi får inte låta arbetsnorm och klassamhälle avgöra någonting. Att se mig i ögonen, att lyssna till mig när jag talar, att ta mina känslor för verkligt upplevda och höra mina tankars banor, det är långt mer än vad någon position i samhället kan förmedla. Mer än så kan vi tills vidare inte kräva av varandra.
